Monday, 24 September 2018

lawnmower and helicopter teachers?

(på svenska efter 3.e bilden)

The other day I shared a post about the world going safety mad after reading an article about how at an setting in Edmonton, Canada, children were being asked to wear helmets at playgrounds... (which for me makes absolutely no sense, because it is dangerous to wear helmets when climbing).

The term lawnmower parenting was brought up... which to extent and purposes is the same as curling parents... the idea that the adult clears the way for the child so they take the right path to happiness.
I have written about this "happiness trap" before... you can read it here a post about happiness being equated with success - this was written five years ago... so I hardly feel that this is a new thing, it just been given yet another word.

Are we too focussed on individual happiness as a success marker that we pave the way for them to achieve this emotion? I know I have worked at places where management has called up the staff of the group with 8 new one year olds and complained that the children cry too much and that they should be happy. It shocks me every time... surely these one year olds have the right to mourn the loss of what was their daily routine with their parents before moving on to accept and enjoy their new daily routine at preschool (which they all did within 4 weeks, of course some children take longer). It saddens me that these settings are ignoring the children's need to respond in their own way, measuring success on the children's lack of crying and their perceived happiness. Does this not put pressure on teachers to trample over the children's emotions and side-track them into "being happy"?  is this not encouraging the children to pretend to be happy to please the adults... the post I wrote five years ago where I chatted with a much younger colleague said that this was a stress - the need to pretend to be happy and be competent to please the teachers and parents around them.

So in early childhood education what does this mean?
I think we need to examine what is a competent child? And are we putting too much emphasis on children as individuals that then need our adult support to facilitate their learning... or are we seeing them as collectively competent where they can facilitate each other and therefore the educator does not need to be the one that clears a pathway forward in their learning... but that the children learn to identify potential problems, and obstacles in their learning and play and can work together to resolve and overcome them...
I have found that working philosophically with children (of all ages) has enable children to see each other as resources and be less dependant on the adult (teacher/parent). It has also created a space where the children understand each others strengths and weaknesses and support each other - they then create an inclusive environment for learning and play. In our philosophy sessions with young children I have explored emotions, and power, creativity, fear, danger, and many other topics that allow the children to understand the complexity of life and the value of all their emotions. Reflection has become a part of risk-management, of setting up play, or analysing how to continue in a way that everyone feels welcome in their own way... that we do not all have to think the same... react the same... be happy to be valued...

As I wrote in my most recent post about the world going safety mad... we need to take a step back and rethink what is it we are trying to do as teachers... how do we make a child feel competent? Do we lift them up onto the climbing frame so they feel the rush... or do we let them struggle and manage it on their own? To feel the power of their own achievement. No need to rely on an adult to succeed...
we used to chant "child power" frequently during the week... to remind the children that they can, that sometimes it take time to practice, sometimes we need help from peers, but we do not always need to turn to an adult to achieve.

I think to an extent we need to be garden managers rather than lawnmower teachers or helicopter teachers (coming in to fix it when it does not work) - that we plan the garden so that there is appropriate challenge that allow the children to feel capable and competent, but also not able to do/manage everything right away... there needs to be things to strive for, to practice to master. There needs to be surprises and magic to awaken interest, there needs to be relaxing areas that feel safe so that the children can wind down and reflect and digest what they have experienced and learned... there needs to be space for collaboration and also for the individual. That children can be a part of a group without feeling overwhelmed.
We need to attend to this garden so that we are not mowing the grass to direct where the children go, or to make it easy for them to learn and develop, but that we design it so that it motivates them to overcome the obstacles (that are a part of the learning and development process)

I think many educators are trapped by policies that do not give them the freedom to allow children to learn in this way... certain things have to be learned by a specific age and in a specific order... so the garden has to be mowed to ensure the children reach their expected targets... the teachers are also required to keep children ridiculously safe in many areas... the risk of being sued is all too real... and that means the teacher has to either mow the way so it is free from risk, or constantly be a helicopter so they can intervene before something happens...
This is not allowing the children to develop their own sense of risk assessment, their own sense of emotional self regulation and understanding it is not allowing the children to be competent... the word competent is then being used as they can dress themselves, go to the toilet themselves etc.. not a holistic competence, but just certain actions that can be checked off the competency list!
can hold a pen - check
use scissors - check
say the alphabet - check
count to ten - check
It is not real competency - it is more of an academic competency.  I think there is too much focus on academic learning rather than on trusting the intelligence of the child.

Albert Einstein is quoted as saying "The true sign of intelligence is not knowledge, but imagination"
and Alison Gopnik says that play is the mother of invention...

This means this garden we are tending to needs to be a space of imagination and experimentation, of play and invention - ideas that might not be new to the world, but are new to the children.

To avoid being a lawnmower or helicopter educator we need to trust children...  which as you see in the quote above, John Holt says is incredibly hard because we have not been trusted ourselves as children. We do not know what it feels like to be trusted as children, so how do we enable children to feel trusted...? I guess we have to be pioneers in that sense... we have to use our imagination... we have to create possibilities that allow trust.

It does not mean that children can automatically do everything - that is not what competence means to me... believing in the competent child is, for me, about trusting that they are capable of more than what we were entrusted with as children. A belief in their ability to learn... a belief in play... a belief in each child's desire to reach their potential. As teachers we are there to facilitate that desire, the curiosity to learn how and why and what, the need to be a part of a community (and that being a part of a community is complex, multi-layered and unique for each person - there is not one way to contribute, collaborate or participate).

If we are mowing pathways, or hovering above ready to swoop in and fix, then we are perpetuating the progress of the past... we are not exploring new ways, discovering the progress of today and the future...  except for those brave enough to break free of the pathways and explore the long grass...

(further links after the Swedish translation - svensk översättning efter bilden)

Häromdagen delade jag ett inlägg om att världen är trygghets tokig efter att ha läst en artikel om hur vissa i Edmonton, Kanada, bad barn att bära hjälmar på lekplatser ... (vilket för mig är helt meningslöst, för det är farligt att bära hjälmar när man klättrar klätterställningen osv).

Begreppet gräsklippare föräldraskap har tagits upp ... vilket i stor utsträckning är detsamma som curlingföräldrar ... tanken att vuxen rensar vägen för barnet så att de tar rätt väg till lycka.
Jag har skrivit om den här "lyckans fälla" innan ... ni kan läsa den här - ett inlägg om hur lycka likställas med framgång - det var skrivet för fem år sedan ... så jag känner knappt att det här är ett nytt begrepp, det har bara ytterliga ett ord.

Är vi för fokuserade på individuell lycka som framgångsmarkör att vi bana väg för dem för att uppnå denna känsla? Jag vet att jag har jobbat på platser där ledningen har kallat gruppens personal med 8 nya ett-åringar och klagade på att barnen gråter för mycket och att de borde vara lyckliga eller "färdig inskolad". Det chockar mig varje gång ... säkert har dessa ett-åringar rätten att sörja för förlusten av vad deras dagliga rutin var med sina föräldrar innan de fortsatte att acceptera och njuta av sin nya dagliga rutin på förskolan (som de alla gjorde inom 4 veckor , naturligtvis tar vissa barn längre tid). Det beklagar mig att dessa inställningar ignorerar barnens behov av att uttrycka sig och besvara situation på sitt eget sätt, att man mäta framgång på barns brist på gråt och deras upplevda lycka. Det finns en risk då att lärare känna sig tvungen att ignorera över barnens känslor och se till att dom "ska vara lyckliga"? Uppmuntrar inte detta för att barnen kanske låtsas att vara glad att behaga de vuxna ... i inlägget jag skrev för fem år sedan pratade jag med en mycket yngre kollega som sa att det här var en stress - behovet att låtsas vara lycklig och vara kompetent för att behaga lärarna och föräldrarna omkring dem.

Så vad innebär det här inom förskolan?
Jag tror att vi måste undersöka vad som är ett kompetent barn? Och lägger vi för mycket tonvikt på barn som individer som då behöver vårt vuxna stöd för att underlätta deras lärande ... eller ser vi dem som kollektivt kompetenta där de kan underlätta varandra och därför behöver pedagogen inte vara den som rensar en väg framåt i deras lärande... men att barnen lär sig att identifiera potentiella problem och hinder i deras lärande och lek och kan arbeta tillsammans för att lösa och övervinna dem...
Jag har funnit att arbeta filosofiskt med barn (i alla åldrar) har gjort det möjligt för barn att se varandra som resurser och vara mindre beroende av vuxna (lärare / förälder). Det har också skapat ett utrymme där barnen förstår andras styrkor och svagheter och stöder varandra - de skapar sedan en inkluderande miljö för lärande och lek. I våra filosofiska sessioner med unga barn har jag utforskat känslor, makt, kreativitet, rädsla, fara och många andra ämnen som gör att barnen kan förstå livets komplexitet och värdet av alla sina känslor. Reflektion har blivit en del av riskhantering, uppläggning av lek eller analysering av hur man fortsätter på ett sätt som alla känner sig välkomna på egen väg ... att vi inte alla måste tänka på samma sätt... reagera på samma sätt ... var glad för att värderas ...

Som jag skrev i mitt senaste inlägg om världen går säkerhets tokig ... vi måste ta ett steg tillbaka och ompröva vad är det vi försöker göra som lärare ... hur gör vi ett barn känner sig kompetent? Bära vi dem upp på klätterställning så att de känner rushen ... eller låter vi dem kämpa och hantera det på egen hand? Att känna kraften i sin egen prestation. Inget behov av att lita på en vuxen för att lyckas...
vi brukade sjunga "barn power" ofta under en vecka... för att påminna barnen att de kan, det tar ibland tid att träna, ibland behöver vi hjälp från kamrater, men vi behöver inte alltid vända sig till en vuxen för att uppnå målet.

Jag tror att vi, på ett sätt, måste vara trädgårdsmästare snarare än gräsklippare eller helikopterlärare (kommer in för att fixa det när det inte fungerar) - att vi planerar trädgården så att det finns en lämplig utmaning som låter barnen känna sig kapabel och kompetent, men inte heller för lätt - att det finns saker  som dom inte kan göra/hantera på en gång... det måste finnas saker att sträva efter, att träna för att behärska. Det måste finnas överraskningar och magi för att väcka intresse, det måste finns avkopplande områden som känns trygga så att barnen kan ta det lugnt och reflektera och smälta vad de har upplevt och lärt sig ... det måste finnas utrymme för samarbete och även för individen. Att barn kan vara en del av en grupp utan att känna sig överväldigad.
Vi måste ta hand om trädgården så att vi inte klippa gräset för att styra vart barnen går eller för att göra det lätt för dem att lära och utveckla, men att vi utformar det så att det motiverar dem för att övervinna hindren (en del av inlärnings- och utvecklingsprocessen)

Jag tror att många lärare runt om i världen är fångade av skolregler som inte ger dem frihet att låta barn lära sig på detta fria sätt ... vissa saker måste läras vid en viss ålder och i en viss ordning ... så trädgården måste vara klippt för att se till att barnen når sina förväntade mål ... lärarna är också skyldiga att hålla barn för tryggt på många områden i världen (även i Sverige på vissa håll) ... risken att bli stämd är alltför verklig... och det betyder att läraren måste antingen klippa på ett sätt så det är riskfritt, eller ständigt vara en helikopter så att de kan ingripa innan något händer...
Detta gör det inte möjligt för barnen att utveckla sin egen känsla av riskbedömning, sin egen känsla av känslomässig självreglering och förståelse, att det inte tillåter barnen att vara kompetent ... ordet kompetent används kanske mer som självständig  - som de kan klä sig, gå till toaletten själv etc etc .. inte en helhetlig kompetens, men bara vissa åtgärder som kan kontrolleras av en kompetenslista!
kan hålla en penna-check
använd sax - check
säg alfabetet - check
räkna till tio - check
Det är inte en genuin kompetens  mer en självständighet eller en akademisk kompetens. Jag tror att det finns för mycket fokus på akademiskt lärande snarare än att lita på barnets intelligens.

Albert Einstein är citerad som säger "Det sanna tecknet av intelligens är inte kunskap, men fantasi"
och Alison Gopnik säger att leken är modern till uppfinning ...

eftersom vi kan tänka oss, vi kan ha uppfinning och teknik.. Det är egentligen lek, inte nödvändighet som är modern till uppfinning.
Det betyder att den här trädgården vi använda - behöva vara ett utrymme för fantasi och experiment, lek och uppfinning - idéer som kanske inte är nya för världen, men är nya för barnen.

Det betyder inte att barn automatiskt kan göra allt - det är inte det som kompetens betyder för mig... Att tro på det kompetenta barnet är för mig som att lita på att de har kapacitet för mer än vad vi anförtrotts som barn. En tro på deras förmåga att lära sig ... en tro på lek... en tro på varje barns önskan att nå sin potential. Som lärare är vi där för att underlätta den önskan, nyfikenhet att lära oss hur och varför och vad, samt behovet av att vara en del av ett samhälle (och att vara en del av en gemenskap är komplex, flerskiktad och unik för varje person - det finns inte ett sätt att bidra, samarbeta eller delta).

Om vi ​​klippar vägar eller svävar över redo att sväva in och fixa, fortsätter vi fortidens framsteg... Vi utforskar inte nya sätt eller upptäcker framstegen idag och i framtiden... förutom de modiga tillräckligt för att bryta sig ur vägen och utforska det långa gräset...

Undervisning på det här sättet är att skapa en trädgård av möjligheter, att se till att det finns full med lämpliga möjligheter som är tillgänglig för alla genom samarbete och övning. Att vara en guide att stimulera, inspirera samt besvara. Kunskap kan vara en lockelse, eller en magnet, ett svar, ett gemensam äventyr, erfarenhet - det är en del av en process av en helhet.

Knowledge maybe even a scratch to relieve an itch!

Rise of the Lawnmower Parent - Pittsburg Moms Blog
Lawnmower parents are the new helicopter parents - We Are Teachers
Learning is Fun - a post I wrote to explore that lessons should not be made playful or fun (this is in a sense lawnmower teaching... making the lesson more palatable) but that there should be joy in learning... and that play can be key to this... and getting a better understanding of HOW children learn is essential
Hygge in Preschool - don't get me wrong, I am all about preschool to be a safe, pleasant place to be where the children experience joy... but can happiness be marketed in certain ways... should it be a trend... is this Hygge trend part of the lawnmower teaching approach? Something that I will have to reflect on more I think...

Thursday, 20 September 2018

the world is going safety mad...

Tuesday, 11 September 2018

The story of play...

svenska efter bilderna

Six years ago I started the International Fairy Tea Party as a tool for adults to step into the world of play. I often feel that adults tend to have an intellectual or emotional relationship with play from an adult perspective reminiscing on their childhood - or discussing with others about what is play really.

The idea is that the tea party is an excuse to experience play and imagination again.
I see some educators struggle with the idea of fairies - they are not real, should we do this, I cannot pretend like that - and in a way that is the whole point. To encourage educators (adults) to revisit their days of imagination - when jumping was flying, when magic was possible and maybe fairies do exist.

I have asked preschool children about whether fairies exist - some say yes, they have seen them, others say they are pretend real, others say no... some say no and then go on to say they met one the other day as they get swept away into the magic of the play. They know they belong in books but want to be a part of the play...

Its like watching young children role-play. They don't just pretend to be a lion, tiger, cat, monster etc they become it. They do not need dress up either until later on when they play becomes more representational...

I remember overhearing a conversation between two children playing snakes...
"why are you talking to me.... talk to me... answer me..."
"I am a snake, I can't talk"

I love watching role-play - watching how it develops over the years (especially when I have had the great fortune to follow the same children for almost 4 years) - I saw how they became their play, playing side by side, to more interaction, to representation and the children told a story... there was like a constant narrator directing the play, all children exchanging ideas in this role, but some children more dominant in their story telling than others. This dialogue play then allowed them to play even on the walk to the playground/park/forest as they could talk about who was going to be what, how the play would begin etc.

The fairy tea party was like setting up a stage for the children to play on. Various activities available for the children to freely move between, as well as space for role play. This allows the activities to inspire the role play, the role-play to inspire the activities, as suddenly a group of pirate fairies would sit down to make wands together and hatch a plot as to how these wands could wreak havoc on the zombie island and get the treasure...

By the adults getting dressed up in fairy attire we are also stepping into this play... pretending to be fairies with the children... the dress up also creates an equality... we are there with the children in the play as active participants - not our usual educator selves watching, teaching, "policing" the play. Some educators feel nervous about getting dressed up... but the beauty of this fairy tea party is that there in an emphasis on breaking the stereotype of what is a fairy and how do they look like. Do they have wings or not? what colours do they like? Do they wear trousers? What sort of wings do they have (if they have wings) - big, small, on the back, arms, head, ankles etc etc? The staff I have worked with I have always encouraged to challenge thinking... to not all come in pink, that male teachers maybe wear glitter, paint nails, and have rainbow wings, while female teachers wear trousers in stereotype "boy colours".. So that the children can feel that all is allowed, that all colours are for everyone, sparkles are not just for girls and fairies are not either.
This is something that I have also talked with the parents about... to encourage them to think about what does a fairy look like - so that we can avoid all the girls coming in pink tutus and the boys in green  because despite us doing the work with the children the parents did not reflect.
If we want this play to be FREE, then we need to allow the children the freedom to express their inner fairy so to speak... and that there is freedom in how that should be expressed...

I have dressed as a light pink fairy in a long dress and white wings, as a green fairy with trousers and a peter pan like top with green wings, as a silver fairy and as a black fairy with massive black cape like wings... each time a conscious effort to explore what is a fairy in this play of ours...

By participating in the play on a day like this then we can be play role-models too. How do we interact with others, with the materials, with the location and with our imaginations? How do we create inclusive play where all feel welcome? What words do we use? What physical space have we created? How does our body language communicate? Play allows us to explore all of this with the children.

The Fairy Tea Party is also about giving educators the chance to see the learning in the play... I want the focus to be on this direction... not making learning playful, but that the teacher/educator can see the learning that naturally occurs in the play.

I hold a lot of workshops on this... of encouraging educators to play and then to reflect on the play from a pedagogical point of view. I think this will be even more important in Sweden now with the focus on teaching in the new preschool curriculum but where play is still the most important element for children.
How do teachers engage children in play and learning. Is it OK to have lessons? Can play be lessons? If so how can play be structured so that it is teaching?
These are the ideas that I really want educators to explore during the Fairy Tea Party... let the focus be on play and imagination - a space where children can feel safe and enjoy - but that during reflections after the event analyse what has been learned. The social-emotional learning, the physical learning and the cognitive learning (and yes divide this up into subjects if this is what your curriculum requires - literacy, art, maths, science etc) - what areas did the party cover, what was not covered... asking why all the time.

I am a person that believes in play as something that belongs to us all... not just children. I also believe strongly that children need play just as we need air to breathe.
My idea of original learning is such that play and learning are not separated into two different entities, but are woven together - that real, deep learning happens in the weaving - not in the fringes where there is just learning or just playing (even though learning can/does occur there, it does not have the same depth or longevity as when play and learning are interwoven).

Play is often described as something that is done freely and by choice - which means learning/lessons can be play. Then there is play that is not by choice, but freely engaged in... and there is play that is not by choice and is engaged against the child's real will... it is a must from beginning to end.

I think "fun" lessons can often end up being the latter - especially in some learning environments where the focus is on the learning rather than the play. Children will not engage with the learning in the same way... it is much more likely to be superficial and soon forgotten.
I think that there are educators that are amazing at knowing their children and setting up an activity or play scenario that allows the children to freely engage and learn at the same time. They are also designed to ensure that the group is included, and that all needs are being met... ie the educator understands how play impacts physical development, social interactions, emotional regulation and cognitive stimulation - and uses play as the tool so that the children evolve at their own pace and able to reach their own potential - as individuals, but also very importantly, as part of a group.

This me/we relationship is really helped by philosophy with children. I really cannot press the point enough about how useful a tool this is... not just for the children learning how to be social beings and democratic in their play and learning... but also for the educator to learn how to take  a step back and empower the children.

In my next post I will write about play and the Swedish curriculum...

på svenska efter bilderna

the fairy tea party is about breaking out of established patterns... to see the environment, play, each other in a new way...

För sex år sedan startade jag International Fairy Tea Party (älvkalas) som ett verktyg för vuxna att komma in i lek-världen. Jag känner ofta att vuxna tenderar att ha ett intellektuellt eller känslomässigt förhållande med lek från ett vuxenperspektiv som blir påmind av sin egen barndom - eller diskuterar med andra om vad lek egentligen är.

Tanken är att te-fest är en ursäkt för att uppleva lek och fantasi igen.
Jag ser att några utbildare kämpar med älva-idéen - de är inte riktiga, borde vi gör det,  jag kan inte låtsas på det viset - och på ett sätt är det hela meningen. Att uppmuntra pedagoger (vuxna) att återkomma sina fantasidagar - när att hoppa var lika med att flyga, när magi var möjligt och kanske feer och älvor  existerar.

Jag har frågat förskolebarn om huruvida feer/älvor existerar - vissa säger ja, de har sett dem, andra säger att de är verkliga på låtsas, andra säger nej ... några säger nej och fortsätter sedan med att säga att de träffade en häromdagen för att då blir barnen en del av lek-magin. De vet att de tillhör böcker men vill vara en del av leken ...

Det är som att titta på yngre barns rollspel. De låtsas inte bara att vara en lejon, tiger, katt, monster osv, de blir det. De behöver inte klä upp sig förrän senare när de spelar blir mer representativa ...

Jag kommer ihåg när jag hörde ett samtal mellan två barn som leka ormar ...
"varför pratar du inte med mig .... prata med mig ... svara mig ..."
"Jag är en orm, jag kan inte prata"

Jag älskar att observera rollspel - titta på hur det utvecklas under åren (speciellt när jag har haft stor lycka att följa samma barngrupp i nästan 4 år) - Jag såg hur de blev sin lek och lekade sida vid sida, sedan blev det mer interaktion, och representation - barnen berättade en historia ... det var som en konstant berättare som styrde leken, alla barn utbyter idéer i den här rollen, men några barn dominerar i sin berättande av leken än andra. Denna dialog-lek skapade möjlighet att de kunde leka även på promenad till lekplatsen/parken/skogen som de kunde prata om vem som skulle bli vad, hur leken skulle börja  - och ofta i sina roller.

Älvkalaset var som att skapa en scen för barnen att leka på. Olika aktiviteter tillgängliga för barnen att fritt röra sig mellan, liksom utrymme för rollspel. Detta gör det möjligt för aktiviteterna att inspirera rollspelet, rollspelet för att inspirera aktiviteterna, så plötsligt skulle en grupp piratälvor sätta sig ner för att skapa trollspö tillsammans och kläcka en plan om hur dessa trollspö skulle kunna utgöra kaos på zombieön och få skatten ...

Genom att de vuxna klär sig upp i älvkläder går vi också in i leken ... låtsas vara älvor med barnen ... klä upp skapar också en jämlikhet ... vi är där med barnen i leken som aktiva deltagare - inte vår vanliga pedagogiska, undervisande själva som "poliserar" leket. Några pedagoger känner sig nervös för att klä upp sig ... men skönheten i denna älkalas är att det ligger i fokus på att bryta stereotypen av vad som är en älva och hur ser de ut. Har de vingar eller inte? vilka färger tycker de om? Bär de på byxor? Vilka slags vingar har de (om de har vingar) - stora, små, på baksidan, armar, huvud, vrister etc etc? Jag har altid uppmanat personalen att tänka utanför lådan ... att inte alla kommer i rosa, istället att vissa manliga lärare kanske bär glitter, målar naglar och har regnbågsvingar, medan några kvinnliga lärare bär byxor i stereotypa "pojkfärger". Så att barnen kan känna att allt är tillåtet, att alla färger är för alla, är glitter inte bara för tjejer och älvor inte är heller.
Det här har jag också talat med föräldrarna om ... att uppmuntra dem att tänka på vad en älva ser ut - så att vi kan undvika alla tjejer som kommer i rosa tutus och pojkarna i grönt för att trots att vi gör det arbeta med barnen har föräldrarna inte fått möjlighet att reflektera.
Om vi ​​vill att denna lek ska vara FRI måste vi tillåta barnen friheten att uttrycka sin inre "älva"  ... och att det finns frihet i hur det får uttryckas ...

Jag har klädd som en ljusrosa älva i en lång klänning och vita vingar, som en grön fe med byxor och en Peter Pan-aktig topp med gröna vingar, som en silverfe och som en svart älva med massiv svarta vingar på armarna ... varje gång en medveten ansträngning för att utforska vad som är en älva i detta lek vi gör ...

Genom att delta i leken under en dag som denna kan vi också vara förebilder. Hur interagerar vi med andra, med materialet, med platsen och med våra fantasier? Hur skapar vi inkluderande lek där alla känner sig välkomna? Vilka ord använder vi? Vilket fysiskt utrymme har vi skapat? Hur kommunicerar vårt kroppsspråk? Lek tillåter oss att utforska allt detta med barnen.

Fairy Tea Party handlar också om att ge pedagogerna chansen att se lärandet i leken ... Jag vill att fokus ska vara i den här riktningen ... inte göra lärande lekfullt, men att pedagogen kan se lärandet som naturligt förekommer i leken.

Jag håller många seminarier på detta ... för att uppmuntra lärare att leka och sedan reflektera över leken ur en pedagogisk synvinkel. Jag tror att det här kommer att bli ännu viktigare i Sverige nu med fokus på undervisning i den nya läroplan, men där lek är fortfarande det viktigaste elementet för barn.
Hur engagerar lärare barn i lek och lärande. Är det bra att ha lektioner? Kan leka vara lektioner? Om så är fallet, hur kan lek struktureras så att barnen lär?
Det här är de idéer som jag verkligen vill att lärare ska utforska under Fairy Tea Party ... låt fokuset vara på lek och fantasi - ett utrymme där barn kan känna sig trygga och njuta och uppleva glädje - men under reflektioner efter händelsen analyserar vad barnen (och pedagogerna) har lärt sig. Det sociala känslomässiga lärandet, det fysiska lärandet och det kognitiva lärandet (och ja dela upp detta i ämnen om det här är vad din läroplan kräver - skrift, konst, matematik, vetenskap mm) - vilka områden omfattade kalaset, vad var inte täckt ... frågar "varför" hela tiden.

Jag är en person som tror på lek som något som tillhör oss alla ... inte bara barn. Jag tror också starkt att barn behöver leka precis som vi behöver luft att andas.
Min idé om Originalinlärning är sådan att lek och lärande inte skiljs i två olika enheter, men vävda ihop - det verkliga, djupt lärande händer i vävningen - inte i kanten där det finns endast att lära eller leka (även om lärande kan/förekommer där, lärandet har inte samma djup eller längd som när man leka och lär sig samtidigt).

Lek beskrivs ofta som något som görs fritt och valfritt - vilket innebär att lärande/lektioner kan vara lek. Men det finns lek som inte är valfritt men fritt engagera i ... och det finns lek som inte är valfritt  och går mot barnets verkliga vilja ... det är ett måste från början till slut.

Jag tycker att "roliga" lektioner ofta kan bli sistnämnda - speciellt i vissa läromiljöer där fokus ligger på lärandet snarare än lek. Barn kommer inte att engagera sig med lärandet på samma sätt ... det är mycket mer troligt att lärande är ytlig och snart glömda.
Det finns pedagoger som är fantastiska att känna till sina barn och skapa en aktivitet eller lek-scen som låter barnen fritt engagera sig och lära sig samtidigt. De är också utformade för att säkerställa att gruppen ingår och att alla behov är uppfyllda ... dvs läraren förstår hur lek påverkar fysisk utveckling, sociala interaktioner, känslomässig reglering och kognitiv stimulans - och använder lek som verktyg så att barn utvecklas i sin egen takt och kan nå sin egen potential - som individer, men också mycket viktigt, som en del av en grupp. Jag och vi.

Detta förhållande mellan jag och vi är verkligen hjälpt av filosofi med barn. Jag kan verkligen inte skriva tillräckligt mycket om hur användbart ett verktyg det här är ... inte bara för barnen att lära sig att vara sociala varelser och demokratiskt i deras lek och lärande ... men också för läraren att lära sig hur man tar ett steg tillbaka och bemyndiga barnen.

I mitt nästa inlägg skriver jag om lek och den svenska läroplanen ...

Tuesday, 4 September 2018

Älvkalas utifrån förskolansläroplan

Hej för all som undrade
här finns en dokument ni kan få tillgång till kring hur älvkalaset och "den nya) läroplan kopplas
Detta är en levande dokument, så det kommer att ändras under tiden - med mer information, och så småningom mer kring lek och andra delar av värdegrunden (även om allt detta nu finns i jag vill vara ännu mer tydlig i framtiden. Det kommer att ske dock efter 2018 älvkalas - men innan 2019 älvkalas - International Fairy Tea Party)

Den här dokument också inkludera en massa bilder av älvor utifrån en normkritisk perspektiv som ni kan skriva ut.

Hoppas att fler ta del av detta firande