The Story of Community.

(på Svenska efter bilderna)

People who have been following my blog for a few years will have picked up on the fact that I believe strongly in a sense of community... philosophy with children is about creating a community of learners... creating a democratic classroom/learning environment entails the children and adults create a respect community where there is participation and responsibility and empathy.
You will probably have read about my posts that focus on the we rather than just the me... it is all very well valuing the unique child, but not if they are seen as small islands not connected to each other.
I like the word "MWE" it is about the individual and the community... it is about valuing each individual person and the group.
What I found working philosophically with children is that every individual could shine when we focussed on the group... as it was not just me the educator that saw each individual and valued them, but every member learned to value our individuality and what it brought to the group. The children were empowered, because they were no longer dependant on me to see and meet their individuals needs... everyone could validate each other.

So I was really pleased to read about Frome in Somerset, UK, that has made special efforts to create community and combat loneliness - and that they have seen the enormous health benefits from that.
you can read about it - here

This is one of the main reasons why I want to talk about working philosophically with children, about creating community of learners... about focussing on well-being, so that energy is not being wasted on trying to manage the social environment of the classroom.
This is not just about NOW... it is a life-long skill we need.
It is about humanity... and I think we would all agree that there needs to be more humanity - and that it needs to reach out into all corners of our shared planet.

Loneliness is something we can avoid if educators were allowed to spend more time on the social and emotional learning and development of children rather than just the "academics" which tends to be seen as the "learning" part.

The health benefits of a more holistic approach to learning... where social and emotional is of equal value to school subjects... are on their own worth it... but the fact that creating community of learners where the children/students are more at ease with each other, trust and value each other means that there will be more focus on learning subjects, that there will be more opportunity for the children to work and think together creatively... and that trust means they can think critically and fully explore ideas without the fear of others ridiculing..

Original Learning is the best way to describe this... a more holistic approach to learning.
You can read more... here - there are 17 posts in total that reflect on Original Learning in various ways... if you are interested please take the time to read more...

Personer som har följt min blogg i några år kommer att ha fattat att jag tror starkt i en lärande gemenskap ... filosofi med barn handlar om att skapa en gemenskap av barn/elever ... skapa ett demokratiskt klassrum/läromiljö innebär att barnen och vuxna skapar ett respektfullt gemenskap där det finns deltagande och ansvar och empati. Ni har säkert läst mina inlägg som fokuserar på "vi" snarare än bara "jag" ... det är bra att värdera det unika barnet, men inte om de ses som små öar som inte är kopplade till varandra. Jag gillar ordet "MWE" (me och we ihopsatt) - det handlar om att värdera varje enskild person och gruppen. Genom filosofiska samtal med barn har jag upptäckt att varje individ kunde lysa när vi fokuserade på gruppen ... eftersom det inte bara var jag, som lärare, som såg varje enskild person och värderade dom, men varje medlem lärde sig att värdera vår individualitet och vad det medförde till gruppen. Barnen fick befogenhet, eftersom dom inte längre var beroende av mig att se och möta deras individuella behov ... alla kunde bekräfta varandra. Så jag var väldigt glad att läsa om Frome i Somerset, Storbritannien, som har gjort särskilda ansträngningar för att skapa gemenskap och bekämpa ensamhet - och att de har sett de enorma hälsofördelarna med det. du kan läsa om det - här Detta är en av huvudorsakerna till att jag vill prata om att jobba filosofiskt med barn, om att skapa en gemenskap med barn/elever ... om att fokusera på välbefinnande, så att energi inte slösas bort när man försöker hantera klassrummets sociala miljön

Det handlar inte bara om NUET ... det är en livslångt färdighet vi behöver. Det handlar om mänskligheten ... och jag tror att vi alla skulle vara överens om att det måste finnas mer mänsklighet - och att det måste nå ut i alla hörn av vår gemensamma planet. Ensamhet är något vi kan undvika om lärare/pedagoger fick mer tid att fokusera på barnens sociala och emotionella lärande och utveckling snarare än bara "akademiska lärande" som tenderar att ses som den "lärande" delen. Hälsofördelarna med ett mer holistiskt tillvägagångssätt för lärande ... där social och emotionell lärande är lika värde för skolämnen ... är på egen hand värt det ... men det faktum att vi kan skapa en grupp där barnen/eleverna är mer tillfreds med varandra, lita på och värdera varandra betyder att det kommer att bli mer fokus på "skol"-ämnen, att det blir en större möjlighet för barnen att arbeta och tänka tillsammans på ett kreativt sätt ... och att förtroende mellan barnen betyder att de kan tänka kritiskt och utforska fullt ut idéer utan rädsla för andra som förlöjliga dom.

Original Learning är ett sätt som tillåta man undervisa på ett holistiskt sätt... ni kan läsa mer om det - här - det finns totalt 17 inlägg om ämnet, om ni har tid och lust.

STEM, STEAM... STREAM - reflections

STEM... Science. Technology. Engineering. Math
STEAM... with added arts
STREAM... with added reading...

Its interesting to "read" all these acronyms in/for education... their history, what they strive for etc...
Personally I am a transdisciplinary kind of person - I understand the importance of the STEM and STEAM and STREAM but still see it as a part.

During the last week I put together the foundation of a presentation for a STEM in Early Childhood Conference where philosophy with children was a tool to a more transdisciplinary approach to stem, steam or stream... (to be honest I was SO hoping that "Reflection" was the R in STREAM)...
I love science, maths is easy for me but I also love arts and the humanities and even as a child they felt connected despite school's attempts to keep them as separate subjects - even today I feel the enormous frustration of teachers at my school who would not allow 14 year old me choose a physics/biology combo (dropping chemistry, as I did not like the teacher, or the smells of the chemistry lab) because those subjects did not got together... yet physics supports other subjects like maths, history, geography, art etc and biology  interested me in my desire to learn about the world, make sense of it... which connected to reading, writing, history, art etc etc etc...
They got their way - either chemistry/physics or chemistry/biology... I dropped biology, and never needed that chemistry/physics connection then or since. I did, as an adult, take a certificate in biology... it was my missing link.

This personal story I share because

1. far to often we don't listen to the child... since I was 7 I said I wanted to study history, after visiting my first castle ruin... I loved the fact that, for me, history was transdisciplinary and also required imagination to piece the evidence together. The teachers kept insisting that I must make this scientific choice because I might change my mind. Good intentions... but yeah... I have my first degree in history and ancient history - no need for that chemistry really...
2. that teachers were dividing the humanities and the sciences into two different systems and were not seeing the connections between them
3. we are doing the same with STEM, STEAM and STREAM  to some extent... I mean is humanities in there with the arts? or should it be SHTREAM... feels rather Sean Connery doesn't it?

I think the fact that we are dividing subjects up the way school has been doing... that STEM is being taught in a much less creative way (with more right and wrong answers, and must do methods and specific ways of recording) than the arts and the humanities that it has over the years turned off people...

STEM should be creative and imaginative - and the early years gives us a fantastic space to offer that approach to STEM... the project approach allows us to incorporate all disciplines, to explore, inquire, play, imagine and be creative with all subjects...

And really before we can get to all this SHTREAM we need to have children who are emotionally and socially secure to engage fully in the learning... so maybe, really we need ESHTREAMS (Emotional, Social, Humanities, Technology, Reading, Engineering, Arts, Maths, Science)...

Am I being ridiculous in all of this... well maybe a little.

But the more I read about child development, the brain and neuroscience the more I want to strive to create a holistic learning.

Using philosophy with preschoolers actually helped bridge many of these areas... the dialogues supported the children in the social and emotion development as they interacted with each other and became proficient, generous listeners, we discussed all subject areas STEM, A and H, and we used the dialogues to create experiences to deepen their understanding - so play was very much a part of this... (where is the P in all of the above???? - maybe the P is tool/medium to explore the subjects...  P for Play and Philosophy).

I wanted to share my accumulated knowledge through experience about how philosophy and play enable STEM... or just as easily STREAM/STEAM. Sadly the conference is at the same time as I am holding some workshops here in Stockholm... well its only a small sad, because I am excited about the workshops... and my head is still buzzing with thoughts about philosophy and STEM and the transdiciplinary approach to learning - a 100 languages - allowing the creative "right-brained" minds more access to the logical "left-brained" subjects and vice versa... a better understanding of how the brain works when learning... 

So I guess more will be coming about that... especially when I have plans to read lots about the brain and neuroscience and child development this coming week...

The book by Mine Conkbayir on Early Childhood and Neuroscience (see image below) is my opening book for the week... and is new to me... the others I have read before, but plan to re-read with new reflections...
The central book is a great one to read with children about their brains and how they work.

Also I will be picking the brains (pun intended) of my husband as neuroscience is part of his work with sleep.

Also this week I will be meeting an educator from Slovenia to talk about pedagogy, looking at a preschool in Haninge together to learn and listen and share.

Next week I will be visiting a preschool and school near Karlstad that have chosen to have a HOLISTIC approach to education - the school is opening after summer. So I am excited to see the start of something that could challenge the traditional approach to eduction here in Sweden...

and now in Swedish...

STEM ... Science. Teknologi. Engineering. Matematik STEAM ... med tillagd konst (Arts) STREAM ... med läsning ... (Reading) Det är intressant att "läsa" alla dessa akronymer i/för utbildning ... deras historia, vad de strävar efter etc ... Personligen är jag en tvärvetenskaplig person - jag förstår betydelsen av STEM och STEAM och STREAM, men ser det fortfarande som en del och inte en helthet.

Under den senaste veckan sammanställde jag grunden för en presentation för en STEM in Early Childhood Conference där filosofi med barn var ett verktyg för en mer tvärvetenskaplig strategi för STEM, STEAM eller STREAM ... (för att vara ärlig så hoppades jag att " Reflektion "var R i STREAM) ... (och det är så himla roligt att se hur google översätta STEM till stam, och STEAM till ånga och STREAM till ström... bara en lite extra fnitter där)  

Jag älskar vetenskap, matte är lätt för mig men jag älskar också konst och humaniora och även som ett barn de kände sig anslutna trots skolans försök att behålla dem som separata ämnen - till och med idag känner jag mig enorma frustration på skolan som inte skulle tillåta 14 år gammal jag väljer en fysik/biologi kombination (släppa kemi, pga jag inte tyckte om läraren eller luktarna i kemi labbet) eftersom de ämnena inte hörde ihop ... men fysik stöder andra ämnen som matematik, historia , geografi, konst mm och biologi intresserade mig i min önskan om att lära känna världen, som är kopplad till läsning, skrivning, historia, konst etc etc etc ... De fick sin vilja igenom - antingen kemi/fysik eller kemi/biologi ... Jag släppte biologi, och behövde aldrig den kemi/fysikanslutningen då eller sen. Jag gjorde som vuxen ett certifikat i biologi ... det var min saknade länk. Den här personliga berättelsen jag delar för 1. alldeles för ofta lyssnar vi inte på barnet ... sedan jag var 7år jag ville studera historia efter att ha besökt min första fästningsruin ... Jag älskade det faktum att historien var, för mig, tvärvetenskaplig och krävde också fantasi att tolka bevisen. Lärarna insisterade på att jag måste göra detta vetenskapliga val eftersom jag kan ändra mig. Goda avsikter ... men ... jag har min första examen i historia och fornhistoria - inget behov av kemi... 2. att lärare delade humaniora och vetenskap i två olika system och inte kunde se sambandet mellan dem 3. vi gör detsamma med STEM, STEAM och STREAM i viss utsträckning ... Jag menar är Humaniora där med konsten/Arts? eller ska det vara SHTREAM ... känns ganska Sean Connery eller hur?

Jag tycker att genom vi delar upp ämnen som skolan har gjort ... att STEM undervisas ofta på ett mycket mindre kreativt sätt (med fler rätt och felaktiga svar, och "måste göra" metoder och specifika sätt att arbeta) än konst och humaniora har vissa/många människor blivit avskräckt ... STEM bör vara kreativ och fantasifull - och de förskolan ger oss ett fantastiskt utrymme att erbjuda det här tillvägagångssättet till STEM ... projektmetoden låter oss integrera alla discipliner, utforska, förfråga, leka, föreställa sig och vara kreativa med alla ämnen... Och egentligen innan vi kan komma till allt detta SHTREAM behöver vi ha barn som är emotionellt och socialt trygga för att engagera sig fullt ut i lärandet ... så kanske, vi behöver verkligen ESHTREAMS (Emotional, Social, Humaniora, Teknologi, Reading, Engineering, Arts, Matematik, Science - yep... a little Swinglish for you) ... Är jag löjlig i allt detta ... ja kanske lite. Men ju mer jag läser om barnutveckling, hjärnan och neurovetenskap desto mer vill jag sträva efter att skapa ett helhetsinriktat lärande. Genom att använda filosofi med förskolebarn hjälpte det verkligen till att överbrygga många av dessa områden ... dialogerna stödde barnen i social och emotionell utveckling när de interagerade med varandra och blev skickliga, generösa lyssnare, vi diskuterade alla ämnesområden STEM, A och H, och vi använde dialogerna för att skapa erfarenheter för att fördjupa deras förståelse - alltså LEK (Play) var väldigt mycket en del av allt detta ... (var är P i allt ovan ???? - kanske P är verktyget/medium för att utforska ämnena ... P for Play and Philosophy). Jag ville dela min ackumulerade kunskap genom erfarenhet om hur filosofi och lek gör STEM möjligt ... eller lika lätt STREAM/STEAM. Tyvärr är konferensen samtidigt som jag håller några workshops här i Stockholm ... jag är bara lite ledsen, för jag ser fram emot workshops ... och mitt huvud är fortfarande surrande med tankar om filosofi och STEM och det transdisciplinära tillvägagångssättet att lära sig - ett 100 språk - att gör det möjligt för kreativa "höger" hjärnor att få mer tillgång till de logiska "vänster" ämnena och tvärtom ... en bättre förståelse för hur hjärnan fungerar när man lär sig ... Så jag antar att mera tankar är på väg ... speciellt när jag planerar att läsa mycket om hjärnan och neurovetenskap och barnutveckling den här veckan ... Boken av Mine Conkbayir på Early Childhood and Neuroscience (se bilden ovan) är min öppningsbok för veckan ... och är ny för mig ... de andra jag har läst tidigare men planerar att läsa om med nya reflektioner... Boken i mitten är utmärkt att läsa med barn om deras hjärnor och hur de fungerar.

Jag kommer också att fråga min man om hjärnan eftersom neurovetenskap är en del av hans arbete med sömn. Han är professor vid Stockholms Universitets Stress Institiute

Också denna vecka kommer jag att träffa en pedagog från Slovenien för att prata om pedagogik, titta på en förskola i Haninge tillsammans för att lära och lyssna och dela.
Veckan efter kommer jag att besöka en förskola och skola nära Karlstad som valt att ha en HOLISTISK inställning till utbildning - skolan öppnar efter sommaren. Så jag ser fram emot att se början på något som kan utmana det traditionella sättet kring undervisning här i Sverige ...

looking closer

Not long ago I shared a post about #lookclosely - a hashtag I am using often on instagram..
the post, you can read here - the Story of Looking Closely  where I share the benefits ofslowing down and noticing the small things...

But what I realised today is that even when we slow down we still miss things... but what was interesting is that I got to see on the photographs afterwards...

Usually I take a few photographs of every insect and flower etc - because usually movement and life means one or more are going to be blurred or just off camera...

But what I also like to do with my photos is zoom in on certain parts and look even closer...

So today I noticed when looking closer at the photographs of the hoverfly (which I did not know the name of until after I searched black and yellow insect and compared my photo with those on insect sites... as I could see that this was not a wasp, or a bee... in fact there are lots of insects... over 80 in the same family in the nordic countries alone... the things you learn...
.. so I noticed that, well it was either pooping or laying eggs - and as it did not look that egg like I decided to explore insect poop... and actually found a whole heap (hehehe) of information - that it is called frass - and very beneficial as fertiliser for instance...
When I took the photograph I was aware that the hoverfly was changing shape, mostly because I could see the shadow... but I thought it was the stinger... I was so wrong!!

Suddenly my walk around the lake has been a source of new knowledge... because I slowed down to look closely, then took more time to explore the details of the photos and then take the time to use the internet to find out information to help me understand...
Time.
Take the time to learn and explore.
under are the series of photos... and they are taken with my i-phone camera - so no fancy equipment.

The story of a WORD

(this post is in Swedish after the photograph)

When I first moved to Sweden I not only had to learn a new language but also a new culture... since I came from northern Europe myself I was not expecting much of a difference and I think this is why I suffered a bit from culture shock... Sweden back in 1992 was very different from the UK that I left... I mean Sweden was not even a part of the EU then (which is quite funny at the moment since the UK is in the Brexit process - if only they knew how limited Sweden was back then for choice compared to UK back then, and compared to now)

Language is not just words... it is also culture. A word carries so much history with it, that can be collectively understood and his was a huge problem for me when I first started working in early years settings in Sweden.

The Swedish interpretation of discipline, for example, is more or less exclusively about punishment and is seen as a negative word... which it was not for me... it was about teaching and learning and not at all about punishment... so there was a time when there was a lot of miscommunication, and people looking at me strange until I worked out that they did not understand the word the same as I did.

This has left me with a life-long impact that we need to talk about the meaning of words so much more than what we do as a team of educators... so that we all know we are talking about the same thing when using words... We need to create our own language our own culture and to always make sure we invite people into this and not keep them on the periphery where confusion occurs.. (for all concerned)

I could never understand the side-glances when I used the word discipline... I had simply made the assumption that they interpreted as I did, and they assumed I was a raving lunatic that liked to punish children (hitting in particular seemed to be linked to the word)... which I am absolutely against. I will not hit a child, and I do not believe that punishment is a good form of learning...

How can we ever dig deeper into understanding what learning is, understanding the children etc etc if we are not even understanding each other?

Finding a mutual language is important... what is play... what is competent... what is learning... what is teaching... what is scaffolding... and so many more words all need to be explored as educators in our process to understand children...

När jag först flyttade till Sverige fick jag inte bara lära mig ett nytt språk men också en ny kultur ... eftersom jag kommer från norra Europa själv förväntade jag inte så stora skillnader kultur-mässigt och jag tror därför att jag led lite av kulturchock ... Sverige, i 1992, var väldigt annorlunda från den Storbritannien som jag lämnade ... Jag menar att Sverige inte ens var en del av EU då (vilket är ganska roligt just nu eftersom Storbritannien är mitt i Brexit-processen - om bara de visste hur begränsat Sverige var då jämfört med Storbritannien då och jämfört med Sverige nu)

Språk är inte bara ord ... det är också kultur. 

Ett ord bär så mycket historia, det kan kollektivt förstås och det var ett stort problem för mig när jag började arbeta inom förskolan i Sverige. Den svenska tolkningen av disciplin är, till exempel, handla nästan enbart om straff och ses som ett negativt ord ... vilket det inte var för mig ... det handlade om undervisning och lärande och inte alls om straff ... så det fanns en tid då det fanns en hel del missförstånd, och folk tittade på mig lite konstigt eftersom vi tolkade på olika sätt. Detta har påverkat mig enormt - vi behöver prata om betydelsen av ord så mycket mer än vad vi gör - som ett lag av lärare ... så att vi alla vet att vi pratar om samma sak när vi använder ord ... Vi måste skapa vårt eget språk, vår egen kultur och alltid se till att vi bjuder in människor i detta och inte behåller dem i periferin där förvirring uppstår .. (för alla berördas skull)

Jag kunde aldrig förstå varför folk tittade snett när jag använde ordet disciplin ... Jag hade helt enkelt antagit att de tolkade som jag gjorde, och de antog att jag var en galning som gillade att straffa barn (att slå speciellt tycktes vara kopplad till ordet) ... vilket jag absolut är emot. Jag kommer inte slå ett barn, och jag tror inte att straff är en bra form av lärande ...

Hur kan vi någonsin gräva djupare för att förstå vad lärande är, förstå barnen etc etc om vi inte ens förstår varandra? Att hitta ett ömsesidigt språk är viktigt ... vad är lek ... vad är kompetent ... vad är undervisning ... vad är lärande ... vad är stöttning ... och många fler ord behöver utforskas som pedagoger i vår process för att förstå barn ...

Undervisning i Förskolan - del 7

Det här är den sista delen av mina reflektioner kring skolverkets publikation Undervisning i Förskolan 2018... och ska har fokus på dom två sista kapitlar - den kring "Undervisning i olika Lekmiljöer" och "Undervisning, lek, lärande och omsorg..."

Begreppet undervisning i förskolan är ett ovant begrepp och kan upplevas kontroversiellt av personal som arbetar inom förskolan och föräldrar. En anledning till detta kan vara att ordet undervisning ofta förknippas med förmedlingspedagogik och traditionell skolundervisning. s. 92

Detta är något som både oroa mig samt inspirera mig...
Om vi inte bearbeta ordet undervisning ordentligt och skapa något nytt finns det en allvarlig risk att förskolan blir en mini-skola. Min erfarenhet som en person uppväxt i England och med vänner och familj (min syster) som är lärare i England är att det är väldigt lätt att hamna på skolaktig lektioner på förskolan... och ju mer detta begrepp och idé finns desto svårare det är för lärare och pedagoger att inte glida mer i skolträsket... även dom som är emot det pga systemet. Det är systemet som vill ha mer kontroll med mindre tillit i sina lärare - och undervisning har varit ett bra sätt att kontrollera... "det här ska ni undervisa om"... osv
Jag vill inte hamna där.

Men å andra sidan det finns den möjlighet att förändra vad undervisning är... att vi tolka ordet på nytt och förskolan påverka skolan - så att skolans lärare-ned förhållningssätt få samma öde som dinosaurierna. Det finns då en riktig chans till en demokratisk skola.

När jag lyssnade på barnen i Gästrikevattens barnstyrelse (som jag underlätta genom filosofisk samtal) kring skillnaden mellan skolan och barnstyrelsen... dom var väldigt tydligt att i skolan är det lärare som bestämma medan på barnstyrelsen det är gruppen som bestämma... att i skolan lärare prata på för mycket... medan på styrelsen man prata med...

Jag använder förskolepedagogik med barnstyrelsen - som är nu mellan 9-13.
Dom lär av varandra, vi skratta, vi utforska, ta reda på fakta och vi diskutera tillsammans... när jag se att dom börja fatta beslut på felaktig information exponera jag dom till mer fakta eller en experiment så att dom kan fattas beslut på sanna fakta/information... precis som jag gör med förskolebarnen
Det kräver dialog så att jag fatta hur all förstå, så att jag kan exponera på rätt sätt... inte för enkelt, inte för svårt.

Tänk om denna dialog kring undervisning i förskolan kunde förändra hela skolsystemet.? Jag verkligen hoppas på det... men grejen är jag frukta den första har mer makt... att skolans tradition har en för stark grepp på ordet.

att lärande för hållbar utveckling beskrivs som ett viktigt innehåll i förskolans verksamhet. Barn beskrivs delta i olika aktiviteter som av förskolepersonal relateras till lärande för hållbar utveckling, i vilka barnen ofta beskrivs som viktiga aktörer. s.93

Detta med hållbarhet tycker jag är lite spännande... för det verka användas som en lektion istället som en förhållningssätt. Om vi ska ekologisk hållbarhet som måste vi ställa frågan varje gång vi erbjuder en aktivitet.. kan man erbjuda detta på en mer hållbar sätt?
Vad jag har upplevt i UK och USA (och andra länder) är att undervisning i förskolan också verka leda mer till pinterest aktiviteter... man leta upp idéer på pinterest och andra liknande media och sedan härma lektionen - utan att fråga om den är bra för miljön, om det är relevant för barngruppen eller om man kan göra det på ett liknande sätt men mer hållbar och mer anpassad till den barngrupp man jobba med. Just detta är något som många pedagoger kämpa emot runt om i världen.
Och man kan aldrig säga, så kommer det inte ske i Sverige... för att jag se den redan nu... och ordet undervisning kommer att skapa ett behov av att leta efter lekfylld lektioner.
Detta är anledning till varför jag hålla lek-workshops... så att pedagoger kan utforska lärande i lek - att få en annan synvinkel på ordet undervisning och hur man kan använda den inom förskolan.

Avgörande är att förskollärare och övrig personal har kunskap om och vill utforska vad som är ohållbara strukturer och handlingssätt i verksamheten. s.94

Leken är central för förskolans verksamhet, och det råder inget tvivel om att barn lär medan de leker. Barns frihet i leken och hur rummen organiseras för barns lek och vilket material som är tillgängligt är exempel på frågor som kan diskuteras i relation till undervisning och barns lärande. Utifrån ett vidgat miljöperspektiv kan undervisning innebära att miljön organiseras på ett sådant sätt att den inbjuder till lek och samlärande barn emellan. s.96

Nu sväva jag mellan hurra och o nej igen. Visst är det roligt att man kan erbjuda undervisning genom att organisera rummen - men det här skrämmer mig också. Helt plötsligt sitter vi med all makt... vi ha kontroll över barnens lek genom hur vi forma rummet... ska vi verkligen ha sådan makt? När har barnen makt? När få barn frilek... eftersom det här tyda på vi ha kontroll genom hur vi organisera rummet!
Nu blir det ännu mer viktigt att barnen delta i hur vi organisera rummen om barnen ska vara delaktig i sin egen undervisning/lärande.

I det här sammanhanget kan undervisning beskrivas som de situationer där förskollärare är aktiva med barn med en avsikt att påverka i någon riktning (riktningen kan dock bestämmas av både barnet och förskolläraren). s.100

Det är tydligt att undervisning skiljer från lärande pga detta... lärande kan ske när som helst, med andra barn, i lek, själv - men undervisning kräver en aktiv lärare som ha avsikt att påverka...
viktigt att kommer ihåg är att det inte handla om att bara fylla med fakta och inte bestämma själv vilket riktning man ska ta... men att man samarbeta med barnet... scaffolding (stöttning), not teacher-down.


Jag upplevde att resten av texten kring omsorg och lek sparkade inte några nya tankar utöver dom som jag har redan delat i dom 6 tidigare avsnitt...

del 6
del 5
del 4
del 3
del 2
del 1

Det har varit intressant att läsa Skolverkets publikation - och jag verkligen hoppas att detta är en början på ett nytt sätt inom skolan, och inte bara förskolan.

 

 

 

 

The Board of Children - Barnstyrelsen

In October of last year I started a project together with Gästrike Water Authority where a group of children formed a "Board of Children".
The aim for Gästrike Water Authority was to learn more about how children learn about water issues, as well as trying to design ways to disseminate water knowledge - to the group and also eventually to others as well.
I was brought on board due to my work with children philosophically and also democratically - to not just create a veneer where adults gave children the impression they were contributing, but to create a genuine space where the children have a real impact. You can read about how the board started - here.

Yesterday was our last meeting before the summer, and we wanted to find out whether or not we had achieved this goal of empowering the children - so our dialogue focussed on their thoughts about the board, was it as they expected, had it impacted their daily lives in any way and also how could we improve it.

In the last 7 months we have met once a month - we have had dialogues and also explored water with aesthetically and with experiments, we have also done a field trip to Uppsala where they have an exhibition about water and sustainability and we went there as "experts" to analyse how effective it was a communicating water/sustainability to children.
When the group started they were aged 8-12, they are now aged 9-13.

Of the ten children nine of them said that participating in the Board of Children had been better than they thought it would be, one of them said it was as they expected. The reason all gave for it being better was that it was not just talking it was also hands on... we then went more into what this "just taking" meant, as one of the children piped up.. "but this kind of talking is fun" (as we have been using a philosophy with children approach).
They made the point that in school they are being talked at - while with the board of children we all talk as equals. They also pointed out that at the Board of Children there has been space to deviate off topic and explore together... funnily enough this is something that I have struggled with, and Patricia (the other leader with Gästrike Vatten) and I have talked about this a lot... do we always keep on topic, how much do we deviate - how much is wasting time and how much is creating that community we need for learning.
I think that the fact we only meet for 2.5 hours a month means we need to create space for the children to connect with each other and not just delve deep into water issues. That through laughter (another point the children raised was important, because we laugh a lot together at the board of children) we are creating trust - through that trust we are creating the space to dare to share ideas and knowledge with each other.
This brings me to another point worth reflecting on... Patricia wondered why none of the children mentioned friends and making new friends as being a part of the process... and I think it is, that although we have created a safe space for the children to express ideas, that adults tend to have a different interpretation of what friendship in childhood is than the children in the middle of that childhood experience.
My son gets infuriated with his teachers that keep on about his friends in school... his point being, they are not my friends, I can't even remember the names of most people in my class, and there are some of them who I really don't like because they are just mean and rude to me and others... why would I call these people my friends? I know who my friends are.
And I think this is the same for the group... they have not yet got to friendship status yet... maybe if we met fora few hours every week then friendships would have formed, but just once a month maybe takes more time for friendships to blossom - especially when we have the age span that we do. The children are certainly friendly with each other... and yes I can see that friendships are forming - especially after spending a day together in Uppsala. This made me think that maybe we need to do a full day meeting earlier if a new board was to ever be formed... to help trust form even quicker... and as the children thought that even more experiments would be a good way to improve the Board of Children then maybe a workshop day of testing experiments would be optimal? When I asked them about how would more experiments help them the answer was, well we would know what works and what doesn't, it would give us an idea of what would work in a classroom with lots of children and what would need small groups... the competence of children.
Back to the friendship idea... the oldest child pointed out that what had surprised her was the fact that it was fun to be with "small kids" (småbarn... usually a word used for preschoolers in Sweden... a word I, personally, avoid because it is more loaded than saying "younger children").
Before the board was formed we toyed with the idea of what sort of age span there would be and how this would impact the group - and the fact that the oldest child has been given the chance to appreciate the competence of the younger children feels like a real win for us as adults, as this was something that we wanted.
if children are to be empowered... they need to see their own power, and not that age impacts power.

I always struggle with my power... as an adult I come to a group of children with more power... and school children are very used to situations in school where they sit and receive the "wisdom" of their elders - ie they are told what and how to learn.
This means that part of my process with the children is to unschool them. And this means exerting my adult power to ensure that this happens - in a way it is a kind of scaffolding. I see them as competent learners... this was also something they commented on themselves yesterday, that they learn from each other, that they all have different knowledge that they can share and expand their own thinking. My scaffolding has been the process of empowerment - firstly to encourage them to talk and share ideas, in the idea that there needs to be space for all  the children to share their thinking (ie a democratic approach) and bit by bit I can take down that scaffolding and they will be able to manage the dialogues, idea explorations and decision making on their own. With the group having different ages this means my scaffolding seems to go up and down - sometimes the older children have the energy to take responsibility to keep it developmentally appropriate for the younger ones... and at other times they do not, and I assume the responsibility, and let their inner younger child shine and play. It means I have to be constantly aware of the balance and try to be responsive to their needs as individuals and group - and this has at times meant challenging their thinking, especially when at times some asked questions, not to find out a myriad of possible answers but with the intention of hearing a specific answer and would not let it go until that answer was heard. For me this is typical school approach to learning... but in this forum we wanted something different for the children and it feels like they have appreciated that.
All of the children have evolved in how much they participate and listen, in how they articulate ideas and also how they appreciate there can be several perspectives.

It has been interesting to hear their opinions - and how we can move forward after the summer. It will give Patricia and myself more food for thought in how to develop this board of children in its final few months... with the hope that it might continue in some form in the future.


this is a link to a film, in Swedish, from out first meeting
and under is another short film of the day in Uppsala...

I oktober förra året startade jag ett projekt tillsammans med Gästrike Vatten där en grupp barn bildade ett "barnstyrelse". Gästrike Vattens syfte med en barnstyrelse var att lära sig mer om hur barn lär sig om vattenfrågor samt att försöka utforma olika sätt att sprida vattenkännedom - till gruppen och även så småningom till andra. Jag blev en del av detta projekt på grund av mitt arbete med filosofi med barn och också demokratiska klassrum - för att inte bara skapa en fasad där vuxna gav barnen det intryck att dom bidra, men för att skapa ett genuint utrymme där barnen har en verklig inverkan. Du kan läsa om hur styrelsen började - här. Igår var vårt sista möte före sommaren och vi ville ta reda på om vi hade uppnått målet om att ge barnen möjlighet att uttrycka sig och ha inverkan - så vår dialog inriktad på barnens tankar om styrelsen, var det som de förväntade sig, om det hade påverkat deras dagliga liv på något sätt och också hur kan vi förbättra barnstyrelsen Under de senaste 7 månaderna har vi träffats en gång i månaden - vi ha haft dialoger och även utforskat vatten estetiskt och med experiment, vi har också gjort ett utflykt till Uppsala där dom har en utställning om vatten och hållbarhet och vi åkte dit som " experter" för att analysera hur effektivt det var att berätta om vatten/hållbarhet för barn.
När gruppen började var de 8-12 år, de är nu i åldern 9-13 år. Av de tio barnen sade nio av dem att deltagande i barnstyrelsen hade varit bättre än de trodde det skulle vara, en av dem sa att det var som de förväntade sig. Anledningen till att alla tyckte att det var bättre var att vi inte bara pratade men att det var hands-on ... vi diskuterade vad "endast prata" menade och då en av barnen berättade .. "men den här typen av prata är kul" (vi har använt en filosofi med barns tillvägagångssätt). De poängterade att de i skolan pratas på - medan vi tillsammans på barnstyrelsen pratar med. De påpekade också att i barnstyrelse har det varit utrymme att avvika från ämnet och prata tillsammans ... konstigt nog är det något jag har kämpat med, och Patricia (den andra ledaren med Gästrike Vatten) och jag har pratat om det här mycket ... ska vi håller till ämnet, hur mycket ska vi avvika - hur mycket tid slösa vi och hur mycket av detta hjälpa till att skapa en gemenskap som behövs för att lära oss.
Jag tror att det faktum vi bara träffar i 2,5 timmar i månaden innebär att vi behöver skapa utrymme för att barnen ska ansluta sig till varandra och inte bara dyka djupt i vattenproblem. Att genom skratt (en annan punkt som barnen tyckte var viktig, eftersom vi skrattar mycket tillsammans i barnstyrelsen) skapar vi förtroende - genom den förtroendet skapar vi utrymmet att våga dela med sig av idéer och kunskaper med varandra. Detta leder mig till en annan punkt som är värt att reflektera över ... Patricia undrade varför ingen av barnen nämnde vänskap som en del av processen ... och jag tror att även om vi har skapat ett tryggt utrymme för barnen att uttrycka idéer, att vi vuxna tenderar att ha en annan tolkning av vad vänskap är inom barndomen än barnen som finns i själva barndomen. Min son blir rasande med sina lärare som fortsätter prata om sina "vänner" i skolan ... Hans poäng är att "de inte är mina vänner, jag kan inte ens komma ihåg namnen på de flesta i min klass och det finns några av dem som jag gillar verkligen inte för att de bara är elaka och oförskämda mot mig och andra ... varför skulle jag kalla dessa människor mina vänner? Jag vet vem mina vänner är." Och jag tror att det här är detsamma för gruppen ... de har ännu inte fått vänskapsstatus än ... kanske om vi träffade några timmar varje vecka hade vänskap skulle bildats, men endast en gång i månaden kanske tar mer tid för vänskap att blomma - speciellt när vi har åldersskillnad som vi gör. Barnen är verkligen vänliga med varandra ... och ja jag kan se att vänskapen bildar - speciellt efter att ha tillbringat en hel dag tillsammans i Uppsala. Det här fick mig att tro att vi kanske behöver göra en heldagsmöte tidigare om en ny styrelse någonsin skulle formas ... för att hjälpa tillit forma ännu snabbare ... och eftersom barnen trodde att ännu fler experiment skulle vara ett bra sätt för att förbättra barnstyrelsen är kanske en workshop-dag med experiment en bra idé? När jag frågade dem om hur skulle fler experiment hjälpa dem var svaret, "vi skulle veta vad som fungerar och vad som inte gör det, det skulle ge oss en uppfattning om vad som skulle fungera i ett klassrum med massor av barn och vad skulle behöva små grupper" ... snacka om barnens kompetens. Tillbaka till vänskapsidén ... påpekade det äldsta barnet att det som hade förvånat henne var det faktum att det var kul att vara med "små barn" (ett ord jag, personligen, undviker eftersom det är mer laddat än att säga "yngre barn"). Innan styrelsen bildades lekte vi med idén om vilken typ av åldersskillnad det skulle finnas och hur det skulle påverka gruppen - och det faktum att det äldsta barnet har fått chansen att uppskatta de yngre barnens kompetens känns bra för oss som vuxna, eftersom det var något vi har eftersträvt. Om barn ska ha befogenhet ... behöver de se sin egen makt, och inte att åldern påverkar makt. Jag kämpar alltid med min makt ... Som vuxen kommer jag till en grupp barn med mer makt ... och skolbarn är mycket vana vid situationer i skolan där de sitter och tar emot sina "äldres visdom" - det vill säga de får veta vad och hur man lär sig. Det innebär att en del av min process med barnen är att "unschool" dom. Och det betyder att jag utövar min vuxna makt för att se till att det här händer - det är en slags ställning (scaffolding). Jag ser dom som kompetenta elever (learners... don't like that I cannot find a good word in Swedish for this)... det var också något de kommenterade sig själva igår, att de lär sig av varandra, att de alla har olika kunskaper som dom kan dela och utöka sitt eget tänkande. Min ställning/scaffolding har varit en "empowerment"(bemyndigande is how it wants to translate that right now) process - för det första att uppmuntra dom att prata och dela idéer, samt tanken att det måste finnas utrymme för att alla barn ska kunna dela sitt tänkande (det vill säga ett demokratiskt förhållningssätt) och ibland kan jag ta ner den ställningen/scaffolding och dom hantera sina egna dialoger, idéutforskningar och beslutsfattande på egen hand. Med en grupp som har olika åldrar innebär det att min byggnadsställning/scaffolding verkar gå upp och ner - ibland har de äldre barnen energi att ta ansvar för att hålla det utvecklingsmässigt lämpligt för de yngre ... och andra gånger gör de inte, och jag antar ansvaret och låt barnets "inre yngre barn" skina och leka. Det betyder att jag måste vara ständigt medveten om balansen och vara lyhörd på deras behov som individer och grupp - och det har ibland inneburit att jag utmanar deras tänkande, i synnerhet när det ibland är kring frågor som ställs inte får att ta reda på en mängd möjliga svar men med avsikt att höra ett specifikt svar och inte låta det gå förrän det svaret hördes. För mig är detta en typisk skolförhållningssätt till lärande ... men i detta forum ville vi ha något annat för barnen och det känns som om de har uppskattat det. Alla barn har utvecklats i hur mycket de deltar och lyssnar, i hur de formulerar idéer samt hur de uppskattar att det kan finnas flera perspektiv. Det har varit intressant att höra deras åsikter - och hur vi kan gå vidare efter sommaren. Det kommer att ge Patricia och jag själv mer att fundera på hur man utvecklar denna styrelse för barn under sina sista månader ... med hopp om att det kan fortsätta i någon form i framtiden.

Prism of knowledge - undervisning som ett prisma

This post is reflecting on how we view knowledge and how we can teach knowledge and interact with others with the aim to learn more. Yesterday I was given an interview with Karen Barad to read, with the suggestion that I might appreciate the thinking... and I really did. It got my brain doing somersaults and trying to find the words to describe the way I think. As the word "reflection" never quite seemed enough to describe the process - and yet it is the word that is used, especially within the Reggio Emilia approach - to reflect on thinking, to reflect on pedagogy and even with the children with the use of mirrors to reflect their play.

The first part of the interview that got my brain firing is when Karen Barad started talking abut critical thinking. Recently I engaged in a dialogue with Tom Drummond about critical thinking, which ended up being a blogpost where I started pulling apart what I thought I knew and tried to examine what it is I believed was important with critical thinking - you can read the post - Critical Doubt

So for me to suddenly read another way of seeing critical thinking... connecting it to the concept of critical mass... excited me... especially as it seemed to link in with my thoughts about connecting dots... Story of a Dot where it is about bringing all those ideas together - not necessarily in a neat, organised way, but organically, how an idea can be the start of a chain reaction of connections - one idea to another, to an experience to knowledge.

Latour suggests that we might turn to Alan Turing’s notion of the critical instead of critique (Turing 1950), where going critical refers to the notion of critical mass—that is, when a single neutron enters a critical sample of nuclear material which produces a branching chain reaction that explodes with ideas. As a physicist I find this metaphor chilling and ominous. Instead, building on a suggestion of Donna Haraway, what I propose is the practice of diffraction, of reading diffractively for patterns of differences that make a difference. And I mean that not as an additive notion opposed to subtraction, as I will explain in a little bit. Rather, I mean that in the sense of it being suggestive, creative and visionary.

When it comes to light there are also the words refraction and diffraction - not just reflection. When I read the above I immediately saw an image of myself as a prism (refraction) where light (knowledge) shines through me and a refract it for the children to explore. I do not want to just offer one version, but to be able to explore the whole light (and I am also aware that we as humans cannot see a full spectrum with our naked eyes... that fishes see more colours than we do... that blows my mind... the idea that we simply cannot see everything as it truly is).

I also see the child as the prism... that I can shine light and the child reveals a rainbow... not just my adult view of childhood, but that I need to take the time to understand all the colours, the complexity and how the prism works.

I can also see the project as a prism... that we shine light on the project for us all too learn... giving equal value to all the colours that refract (even if we might have favourite colours) and getting the opportunity to explore the whole - not just what we already know. 

So refracting ideas seems quite appealing.

As Donna says, “diffraction patterns record the history of interaction, interference, reinforcement, difference. Diffraction is about heterogeneous history, not about originals. Unlike reflections, diffractions do not displace the same elsewhere, in more or less distorted form, thereby giving rise to industries of [story-making about origins and truths]. Rather, diffraction can be a metaphor for another kind of critical consciousness.” 

“Matter feels, converses, suffers, desires, yearns and remembers” Interview with Karen Barad  

Defraction is different and is more about exploring how the light waves work - so to start defracting ideas seems appealing also... the idea that we are not just exploring the light, but also the object that is causing defraction... The object causes an interference... that interference results in the light' natural behaviour to create something new...
check this film out to understand the concept of defraction on the National STEM Centre website.

The shadow and play workshops that I have been holding for educators has definitely being bringing me along these lines of thinking - exploring how light works has been giving me the mental practice to explore my own thinking. This is why it is so important with play workshops for educators. It is not just children that learn through play and exploration.

... the entanglement of matter and meaning calls into question this set of dualisms that places nature on one side and culture on the other. And which separates off matters of fact from matters of concern (Bruno Latour) and matters of care (Maria Puig de la Bellacasa), and shifts them off to be dealt with by what we aptly call here in the States “separate academic divisions,” whereby the division of labor is such that the natural sciences are assigned matters of fact and the humanities matters of concern, for example. It is difficult to see the diffraction patterns—the patterns of difference that make a difference—when the cordoning off of concerns into separate domains elides the resonances and dissonances that make up diffraction patterns that make the entanglements visible.

This idea that subjects should not be divided into separate entities but that we should embrace the entanglement to fully appreciate and understand. It is like how Malaguzzi described learning to be like a bowl of spaghetti, the strands of pasta all entangled - Debi Keyte-Hartland connects the spaghetti to the idea of rhizomes - which in a way is similar to how I describe learning being like a  dot to dot (just made that connection right now) - you can read her post here - Rhizomes and Reggio

For me it is so important to be open to the whole, to the new but to use the wisdom of what I already understand as my base. If we are reflecting in the sense of mirroring what we know and understand then it is going to be harder to see all the details, especially if the reflection is poor... but to refract or defract we have the opportunity to see it and underdtand it in a new way.

I am one of many that are wanting to make a change in the educational system. Maybe we need to start thinking differently - critical thinking as inspired by Turing's critical mass... an explosion of ideas that disseminate and trigger a chain reaction of change...

here is an image I use for International Fairy Tea Party... one warm summer day when the sun shone and allowed us to explore rainbows in the water. Refraction in each little drop creates a larger rainbow together... is this mwe? the idea of the individual and the group.... but that is another post...

Jag ber om ursäkt för min svenska... inte alltid lätt att översätta komplicerade idéer... länk till intervjun finns om ni vill läsa den, jag uppleva den som hyfsad komplicerad engelska där jag måste hålla fokus för att förstå, inte bara för alla nya idéer, men för hur man använder språket också (och engelska är mitt modersmål!!)

Detta inlägg reflekterar över hur vi ser på kunskap och hur vi kan lära oss kunskap och interagera med andra med målet att lära oss mer. Igår fick jag en intervju med Karen Barad att läsa, med förslaget att jag skulle uppskatta det tänkande som finns inuti den ... och det gjorde jag verkligen. Det fick min hjärna att göra kullerbyttor och vill leta orden för att beskriva hur jag tänker kring det. Eftersom ordet "reflektion" aldrig tycktes vara tillräckligt för att beskriva mina tanke-process - och ändå är det ordet som används, särskilt inom Reggio Emilia förhållningssätt - att reflektera över tänkandet, reflektera över pedagogiken och även med barnen med hjälp av speglar för att reflektera deras lek. Den första delen av intervjun som fick min hjärne att explodera är när Karen Barad började prata om kritiskt tänkande. Nyligen deltog jag i en dialog med Tom Drummond om kritiskt tänkande som slutade att vara en bloggpost där jag började dra ihop vad jag trodde jag visste och försökte undersöka vad det var som jag trodde var viktigt med kritiskt tänkande - du kan läsa posten - critical doubt

Så för mig, att plötsligt läsa ett annat sätt att se kritiskt tänkande ... koppla det till begreppet kritisk massa ... blev det super spännande ... särskilt som det verkade koppla ihop med mina tankar om att ansluta punkter ...Story of a Dot där det handlar om att sammanföra alla dessa idéer - inte nödvändigtvis på ett snyggt, organiserat sätt, men organiskt, hur en idé kan vara början på en kedjereaktion av kopplingar - en idé till en annan, till en erfarenhet och av kunskap.  

Latour föreslår att vi kan vända sig till Alan Turings uppfattning om kritisk istället för kritik (Turing 1950), där kritisk referera till begreppet kritisk massa - det vill säga när en enda neutron går in i ett kritiskt prov av kärnmaterial som producerar en förgrening kedjereaktion som exploderar med idéer. Som fysiker finner jag den här metaforen skrämmande och illvilligt. Istället bygger jag på ett förslag från Donna Haraway, vad jag föreslår, att diffraktion, att läsa diffraktivt för mönster av skillnader som skiljer sig åt. Och jag menar det inte som ett additivt begrepp i motsats till subtraktion, som jag kommer att förklara lite om. Snarare menar jag att det i det meningen att det är suggestivt, kreativt och visionärt. (det kan vara bra att läsa den på engelska ovan)

När det gäller ljus finns det också orden brytning (refraktion) och diffraktion - inte bara reflektion. När jag läste ovanstående såg jag genast en bild av mig själv som ett prisma (brytning) där ljus (kunskap) skiner igenom mig och bryter mot det för barnen att utforska. Jag vill inte bara erbjuda en version utan en möjlighet att utforska hela ljuset (och jag är också medveten om att vi som människor inte kan se ett helt spektrum med våra ögon ... att fisk ser fler färger än vi gör. .. blows my mind ... tanken att vi helt enkelt inte kan se allt som det verkligen är). Jag ser också barnet som ett prisma ... att jag kan skina ljus och barnet avslöjar en regnbåge ... inte bara min vuxna syn på barndomen, utan att jag måste ta tid att förstå alla färger, komplexitet och hur ett prisma fungerar. Jag kan också se projektet som ett prisma ... att vi lyser ljuset på projektet för att vi alla lär oss ... ger lika värde för alla färger som bryts (även om vi kanske har favoritfärger) och får möjlighet att utforska det hela - inte bara vad vi redan vet. Så brytande/refrakterande idéer verkar ganska tilltalande.

Som Donna säger, "diffraktionsmönster registrera historien om interaktion, störning, förstärkning, skillnad. Diffraktion handlar om heterogen historia, inte om original. Till skillnad från reflektioner förskjuter diffraktionerna inte detsamma på andra ställen, i mer eller mindre förvrängd form, vilket ger upphov till industrier av [berättande om ursprung och sanning]. I stället kan diffraktion vara en metafor för en annan typ av kritiskt medvetande. "

“Matter feels, converses, suffers, desires, yearns and remembers” Interview with Karen Barad  

Defraktion är annorlunda och handlar om att utforska hur ljusvågorna fungerar - så att börja bryta (defrakt - svenska språket vill använda bryta för både orden) idéer verkar tilltalande också ... tanken att vi ska inte bara utforskar ljuset, men också det föremål som orsakar defraktion ... Föremålet orsakar en störning ... den störningen resulterar i ljusets naturliga beteendet skapa något nytt ... kolla in den här filmen för att förstå begreppet defraktion på den National STEM Centre-webbplatsen. Skugg- och lek-workshops som jag har hållit för utbildare har definitivt hjälpt mig att utveckla dessa tankesätt - att undersöka hur ljus fungerar har givit mig den mentala övning att utforska mitt eget tänkande. Det är därför det är så viktigt med lek-workshops för lärare. Det är inte bara barn som lär sig genom lek och utforskning.

... ingrepp av materia och mening innebär att vi ska ifrågasätter denna uppsättning dualisms som placerar naturen på ena sidan och kulturen å den andra. Och som skiljer sig från sakfrågor från brådskande frågor (Bruno Latour) och omsorgsfrågor (Maria Puig de la Bellacasa) och skiftar dem bort för att hanteras av vad vi lämpligen kallar här i USA "separata akademiska avdelningar", varigenom arbetsfördelningen är sådan att naturvetenskapen tilldelas fakta och humanistiska ämne får frågor som till exempel berörs. Det är svårt att se diffraktionsmönstren - skillnadsmönstren som gör skillnad - när avklingning av bekymmer i separata domäner utelämna resonanser och dissonanser som utgör diffraktionsmönster som gör trassel synliga.

Denna uppfattning om att ämnen inte ska delas upp i separata enheter men att vi bör omfamna trassel för att fullt ut uppskatta och förstå. Det är som Malaguzzi beskrev att lära sig är som en skål spaghetti, en massa av trasslig pasta - Debi Keyte-Hartland förbinder spaghetti tanken med tanken på rhizomer - som hur jag beskrev lärande i Story of a Dot (gjort den anslutningen just nu) - du kan läsa hennes inlägg här - Rhizomes and Reggio För mig är det så viktigt att vara öppen för det hela, till det nya, men att använda visdom som jag redan förstår, som min bas. Om vi ​​reflekterar i den meningen att vi speglar vad vi vet och förstår, kommer det att bli svårare att se alla detaljer, speciellt om reflektionen är av dålig kvalitet ... men att bryta (refraktion) eller avböjas (defraktion) har vi möjlighet att se det på ett nytt sätt. Jag är en, av många, som vill göra en förändring i utbildningssystemet. Kanske måste vi börja tänka annorlunda - kritiskt tänkande som inspirerat av Turings kritiska massa ... en explosion av idéer som sprider och utlöser en kedjereaktion av förändring ...

NPF-barnen

Jag har precis kommit tillbaka från en introduktionsmöte för föräldrar med ASD barn (igen) och jag blir både glad och upprörd.
Glad att det finns stöd tillgänglig...
Upprörd för att det ta alldeles för lång tid för att få den hjälp och stöd som barnet, familjen och förskolan/skolan behöver för att kunna bemöta barnet på ett bra sätt.

Det tar tid innan man ens kan få en diagnos... först måste man bevisa and förskolan/skolan har gjort anpassningar och det är inte bara något tillfälligt... sedan väntetid för att träffa BUP för att träffas fler gånger för att bestämma om man ska göra en utredning... sedan blir det väntetid för att börja utredningen - sedan ta utredningen fler månader...

För BÅDE mina barn som har fått diagnos - det har tagit minst 18 månader från första samtalet till diagnosen.

Sedan får man remissen till habilitering... först en introduktionskurs - för att blir informerad att man måste göra föräldrar-grundkursen  för att kunna ta del av habilitering... det är maj nu... det finns INGA kurstillfälle med plats till hösten... och det är först till kvarn.

Det betyder att det är över 2 år från att man har sökt hjälp - för att det inte funka - till att man kan börja få den hjälp och stöd man är i desperat behov av.

Det är för länge. Under den tiden kan så mycket skada ske - det kräver tid att fixa skadan utöver den stöd som barnet redan är i behov av.

Helt enkelt vad vi behöver är förskolor och skolor som är npf-säkrad - att barnen få den bemötande dom behöver. Skapar man en miljö anpassad för npf barn är det något som gynnar alla barn. Att inte överstimulera, att det finns tid för avkoppling, det finns pedagoger som förstå hur deras egen beteende påverka barnen, att det finns rutiner med utrymme att utmana flexibilitet.. det är meningsfullt för barnen osv osv osv

Alldeles för många pedagoger fatta kunskap om npf barn (alla verka har lite, och sedan tror att dom ha kunskap... men VAD är detta kunskap, och vet dom hur man ska applicera den till praktiken... eller om det är ens lämplig för den situation och barnen man möter?)
Det var tydligt i rummet, med cirka 100 föräldrar att alla upplevde denna frustration att det var brist på förståelse - riktig förståelse. Samt brist på tid för att göra något åt detta.

Grejen är - om man inte satsa en massa tid att utbilda ALLA pedagoger i hela skolan/förskolan - att man diskutera hur man ska bemöta npf barn, hur man ska ta hand om sina egna känslor, hur man kan anpassa miljön, hur man kan anpassa undervisningen osv...

jag fundera på hur Starbucks i USA ska stänga 8,000 butiker för att kunna utbilda personalen i anti-bias bemötande. Jag tycker att något liknande måste ske i Sverige... att stänga alla förskolor och skolor så att ALLA personal ska få rätt utbildning för att kunna bemöta npf-barn - inte bara lärare, men alla som jobba i köket, städ, kontor osv i skolan. Alla ska veta hur man ska bemöta barn för att undvika onödig stress (visst är stress an naturlig del av livet, och lite stress är inte skadlig, men dom flesta npf-barn leva i en konstant ström av stress, saker som inte stressa dom flesta kan orsaka en meltdown för ett npf-barn).

Här finns en länk till Källbrinkskolan i Huddinge - som är en kommunal skola som har npf-säkrad sin skola. Det finns länkar till filmer och andra information som kan hjälpa er komma igång.

vill ni har någon annan att bolla med... så kontakta mig...

På mötet idag berättade han om en unik person som är ASD själv, som har ASD barn och har jobbat med npf barn... den person kunde ge tydligen bra insikt som en del av grundkursen...
Jag vill påpeka att jag är också en sådan unik person... Jag har ASD, har npf barn och har arbetat men npf-barn på både förskolan och skolan.
Jag vill bidra att hjälpa andra att förändra skolsystemet så att den kan VERKLIGEN uppnår alla mål och skollag - att alla barn har rätt till si utbildning... och att man måst börja tänka om för att skapa en förskola/skola som kan bemöta npf-barn på lika villkor som nt-barn

alldeles för ofta får npf-barnen inte den kärlek, den värde som dom behöver, ingen lyssna på deras sätt att kommunicera och tolka världen - därför får dom inte samma plats för lek och utforskande - och inte samma möjlighet för att lära 

npf - neuro-psykiatriska funktionsnedsättning  - ASD, ADHD, tourettes , OCD, dyspraxia, dyslexia osv
nt - neuro-typiska (dvs barn utan npf).

jag kommer i framtiden delar mer information kring detta...

Undervisning i förskolan - del 6.

Detta är den 6.e del av mina reflektioner kring Skolverkets "Undervisning i Förskolan"
den här delen reflektera kring det som Christian Eidevald, Ingrid Engdahl, Sofia Frankenberg, Hillevi Lenz Taguchi och Anna Palmer har skrivit.
Jag har sett att det finns likheter med mina reflektioner i del 5 kring lek och omsorg, så jag har valt att inte skriva om det igen här...

Det här inlägget fundera en del kring "original lärande" (som jag har skrivit om tidigare) och hur det kan kopplas till undervisning samt scaffolding.

Neurovetenskaplig teori ger stöd för att den här typen av ”översättningsprocesser” potentiellt utvecklar, inte bara barnets kreativa förmågor, utan även barnets språk- och tankeförmågor (Zelazo, 2015).  S . 85

detta påminna mig av hur jag beskriver "original learning " original lärande (som google vill översätta till originalundervisning). Om vi tolka undervisning som original lärande - så sker det hela tiden. Det handlar inte om lektioner, det hanglar om interaktioner med människor, med material, med naturen (inomhus och utomhus), med tiden, med sig själv osv som tillåter barnen lär sig naturligt och i sin takt. Det handlar om att skapa utrymme och tid för barnen att använda sina fantasier så att lärandet från en situation kan överföras till en annan. För mig jag tycker att det är viktigt att erbjuda barnen upplevelser  där dom kan skaffa erfarenhet, kunskap och inspiration och sedan ytterliga upplevelser och tid för att överföra allt detta i andra sammanhang - att kunna utveckla teorier, utveckla metoder, utveckla leken och utveckla kunskap osv...

Planerad undervisning innebär att förskollärare i förväg har ansvar för planeringen av aktiviteter eller iordningställandet av miljön. Ofta är den planerade undervisningen förankrad i hela arbetslaget inom ramen för en övergripande planering och ett problem som intresserar både barn och vuxna. Det kan handla om att förskolläraren i förväg har ordnat miljön eller att satt igång aktiviteter i syfte att erbjuda barn nya erfarenheter i ett nära samspel och dialog med vuxna. Syftet är att aktiviteterna ska leda till utveckling och ett expanderat lärande (Persson, 2015) utifrån varje barns förutsättningar i relation till läroplanens mål. Spontan undervisning utgörs ofta av handlingar som sker som svar på barns initiativ under fostran, omsorg, lek eller kreativt och estetiskt skapande. Vid dessa tillfällen fångas situationen upp av förskolläraren i stunden och kopplas, i tanke och handling, ihop med ett eller flera mål i läroplanen. Genom att använda olika stöttande strategier, som vi kommer att beskriva nedan, vägleds barnen i riktning mot läroplanens mål, alltid med utgångspunkt tagen i det individuella barnets erfarenhet, intresse och potential. s. 86

Den här beskrivning känns inte som det är en skillnad från förut - förutom att man nu använda ordet undervisning istället. Förut planerade man lärande aktiviteter för att "erbjuda barn nya erfarenheter i ett nära samspel och dialog med vuxna. Syftet är att aktiviteterna ska leda till utveckling och ett expanderat lärande" - men nu får aktiviteterna heter undervisning. En del av mig blir riktigt glad - för att jag verkligen gillar att stödja barnens lärprocesser genom att erbjuda aktiviteter, upplevelser och tillgång till kunskap - men samtidigt måste jag undra varför kalla vi samma sak för något nytt? Varför använder vi "skolord" för att tolka en förskoleprocess? Varför kan inte förskolan värderas för den pedagogiska formen som den är? 
Jag har ingen problem med undervisning som term om det är på det här viset... och det handla om ett förhållande med barnet - men inte alls om det börja likna undervisning som ske på skolan. Det är verkligen tydligt att undervisning i skolorna handla om lärare som fylla barnen med den kunskap och förmågor dom behöver för att klara av att få en betyg. Jag har tre egna barn i skolan - och även vald en skola som skrev att den var Reggio Inspirerad med hoppet att min son skulle vara delaktig på ett genuint sätt - men jag blev besviken. Barnens delaktighet är extrem kontrollerad - man ska delta på ett visst sätt inom undervisningen, man ska lära sig saker på ett visst sätt man måste uppnå vissa mål - men få aldrig den tid för att kunna göra det i sin egen takt... snart måste man alltid börja nästa uppgift, nästa moment... aldrig långsamt när det behövs, aldrig snabbare när det behövs...

 Det som skiljer förskolans utbildningsuppdrag från andra skolformers är att barnen i förskolan inte har individuella mål eller kunskapskrav som ska uppfyllas. Istället har förskolan mål att sträva mot. s. 82

Jag verkligen hoppas att fokus alltid blir förskolans förmåga att utvecklas och att bemöta alla mål - och att alla som arbeta inom förskolan kan särskilja undervisning i förskolan från undervisning i skolan.

Begreppet stöttande kommer från det engelska ordet scaffolding. Begreppet hjälper oss att synliggöra en rad olika små och viktiga handlingar som en förskollärare gör för att främja barns lärande och utveckling. För att beskriva dessa stöttandepraktiker tar vi utgångspunkt i Lev Vygotskijs (1978) teorier så som de utvecklats av bland andra Mascolo och Fischers (2015) i termer av samaktivt stöttande (coactive scaffolding). Det handlar om att i direkt anslutning till det barnet gör eller säger kunna utmana barnets förmåga på ett sätt så att det kan utveckla sina tankar och pröva att göra nya saker. Poängen är att stöttande alltid är en relationell och samhandlande ömsesidig process. Men även om den kan sägas gå i två riktningar samtidigt är det förstås ändå i förskolan den vuxne som ansvarar för att initiera och upprätthålla stöttandet. s. 87

Här blir det svårt för mig att se "scaffolding" som en del av undervisning... men jag är riktig glad att undervisning blir tolkad på det här sättet. För mig scaffolding handla mer om barnet som lär än den vuxna som undervisa - för att det handla om att skapa ett slags symbios med barnet - att barnet ska vara öppen till förslag och inspiration från pedagogen samtidigt som den vuxen måste vara öppen till barnets nuvarande utvecklingsstadiet, förstå vad barnet är nyfiken/motiverad av, hur mycket utmaning barnet klara av samtidigt som ta tiden att förstå barnets lärprocesser för att kunna anpassa stödet på ett lämpligt sätt.  Pedagogen måste göra detta på en individ och gruppnivå - eftersom man undervisa inte bara enskilda barn men också en grupp (divers grupp konstellationer). Vygotsky's ZPD är en del av "scaffolding" (byggställning... dvs barnet bygga på sitt eget lärande, vi stödja processen med upplevelser, bra miljö, tillgång till kunskap, interaktioner med andra, omvärld, material osv) - där barnen är en viktig del - dvs barnen lär varandra. Som pedagog "scaffolding" är som "främja" (facilitate) något som Bruner också diskutera (inspirerad av Vygotsky). Det jag lärde mi från filosofi med barn är hur den tränade mig som lärare att främja barnens egna tankar och deras lärprocesser - dvs scaffolding.
Scaffolding handlar om att bit för bit ta bort stödet fram tills barnet är självständig. För mig det är ett undervisandeförhållningssätt som har sitt fokus i barnet/eleven. Och självklart är det förskolan som ta ansvar för hela processen - men barnet är delaktigt.

Skollagen anger att barnen fortlöpande ska stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem (4 kap. 9 §). Detta förutsätter både de vuxnas medvetna handlingar och att barnen inkluderas i utformningen av verksamheten. Utbildning kan ses som en dubbelriktad process som bygger på respekt, nyfikenhet och omsorg, något som alla personal i förskolan ska arbeta med. s.82
 

andra länkar...
Scaffolding - how rules can be a part of the scaffolding of children's learning
Structure for Freedom - hur det är viktigt att vi pedagoger skapa en struktur för att skapa en frihet för barnen.