Wednesday, 20 June 2018

Article 9... protecting children...

I think it is important that every person makes a stand about what is going on in USA concerning children at the borders...
But also to lift eyes to the fact that this is not just happening in USA either... there are children all over the world that are living in inhuman conditions... my time in Palestine has shown me that... not one of my friends, family or colleagues (in real life or online) would ever wish to raise their child in a country where there is such instability, where soldiers can march into your home at any time, where children are arrested and taken away without informing family and are often tortured - I have listened to the stories first hand... this is not second hand information, this is people I have met.
Neither Israel or Palestine are free... there is this border that restricts both that are supposed to share the land... and then there is the Gaza Strip... maybe the world's largest concentration camp...?

I don't intend to be political here... I only intend to appeal to a humane approach to treating people... and the way we treat our children (the children of the world) will impact our future... these children will become adults - we want a planet filled with peace, respect and equality... and yet there are far too many adults showing children the exact opposite of what this is.

This blog is filled with posts about equality, about democratic learning, about respect, listening, about meeting the needs of all children, the most vulnerable, about love.

And yet what is happening on the border of USA... a country that claims to be so amazing, to be a leader... is so clearly demonstrating the very worst of humanity.

The title of this post is Article 9 - which comes from the child convention - and can be read below...

Article 9
1. States Parties shall ensure that a child shall not be separated from his or her parents against their will, except when competent authorities subject to judicial review determine, in accordance with applicable law and procedures, that such separation is necessary for the best interests of the child. Such determination may be necessary in a particular case such as one involving abuse or neglect of the child by the parents, or one where the parents are living separately and a decision must be made as to the child's place of residence.
2. In any proceedings pursuant to paragraph 1 of the present article, all interested parties shall be given an opportunity to participate in the proceedings and make their views known.
3. States Parties shall respect the right of the child who is separated from one or both parents to maintain personal relations and direct contact with both parents on a regular basis, except if it is contrary to the child's best interests.
4. Where such separation results from any action initiated by a State Party, such as the detention, imprisonment, exile, deportation or death (including death arising from any cause while the person is in the custody of the State) of one or both parents or of the child, that State Party shall, upon request, provide the parents, the child or, if appropriate, another member of the family with the essential information concerning the whereabouts of the absent member(s) of the family unless the provision of the information would be detrimental to the well-being of the child. States Parties shall further ensure that the submission of such a request shall of itself entail no adverse consequences for the person(s) concerned.

It is clear that the separation of children from their parents in USA has nothing to do with the best interests of the children. But, of course, it is not so worth while to make quotes from the child convention, since USA was one of two countries that have not ratified these rights - Somalia being the other country. The reason? Well USA wanted to keep their right (??) to execute people under the age of 18. To be honest in this last year I am pretty sick of hearing about American rights - the right to bear arms and the right to execute children (under the age of 18 is classified a child in most countries) - its not about safety, it not about creating a better world it just seems to be a right for rights sake... not thought through about how can this be done in a way that protects the rights of all humans to live a life free from the threat of school shootings.

But as I listened to Trump talk about "Space Force" and the need for USA to dominate space it just made me feel that this is a HUGE part of the problem. There should be collaboration not domination. USA should not be dominating space - the planet needs to work together on this one.
And if collaboration was the driving force instead of domination - then maybe the way people are being treated at the borders would be more humane.

I don't think Trump is alone in his need to dominate... I think this need is found in many places in the world. It is not a political thing, it is a social thing... school bullies need to dominate.

My children made the decision some time ago not to travel to USA, because they did not want to financially support a country that disrespected its school children (and teachers) so much... and now more fuel has been added to why we would not want to financially support the country.
We make the choice about what products we buy too... although we as a family like to buy as local as possible anyway from an environmental impact point of view (not exclusively, just try to as much as finances allow us).
Is a non-USA citizen I have no congress man etc to call and inform of my concern... I cannot march and rise against the system that allows such inhumanity. But I can write this to share that I do not agree with it, that I have seen the pages, articles, books, researchers, doctors, experts that condemn these actions at the American borders.

ALL children deserve respect, deserve a life not filled with fear... and should be with their most trusted carers... most often their parents.
And I also think there are many places in the world, even this so-called "developed or first world" of ours that are leaning more and more to the dehumanisation of peoples and cultures - that then allow such atrocious behaviour and treatment to occur. We must always stand against injustice. We must always stand up for those who are given no voice (until the world learns to listen).


Child Convention... all the articles
Heartbreaking cries of children separated at border - Telegraph
who decided to take away children at the US border.... BBC
children in Palestine... Israel AND Palestine need to make some drastic changes to create a safer place for children
children in Syria
this site you can check on many places in the world, and the rights of children that are being infringed... and one could say the rights of many humans adult and child in these places


Monday, 18 June 2018

Art and Creativity... The Future of Preschools (part 4) Konst och kreativitet... Framtidens Förskola (del4)

This post is in Swedish after the image, and links can be found at the very end of this post to further explore the topic.

For me art and creativity have always been a central part of learning, and there are lots of posts here on my blog that you can read to explore (I will list 5 of them at the end). I have frequently said that just about the whole of the preschool curriculum could occur in the art studio/atelier.

Like philosophy, for me, art is not an event, it is an integral part of learning, and very much an essential part of "original learning". The children and I learn things through art, not just artistic techniques, but also science, social and emotional development, history, engineering etc etc...

More importantly art is a creative expression of what a person is feeling, exploring, wondering - as well as an immersive way to experience the world.

Art can be a place to experience aeon.
Plato used the word aeon to denote the eternal world of ideas, which he conceived was "behind" the perceived world, as demonstrated in his famous allegory of a cave. But it is also referred to as "an age", eternity, time. Or as Walter Kohan described it ...different types of Greek time (aion, kairos, khronos): where aion is childhood, that time where time is not felt - like when you are totally absorbed by art (or another activity) and are unaware of how time rolls by. Khronos is time in the sense of chronology - a start and a finish, schedules etc, and kairos is time that is now, this moment, and each moment is different.
We need all these elements of time to learn and evolve, but school tends to be fixated on khronos - with its time tables, testing and outcomes, while children, especially the young, experience life through aeon.

In a holistic way we need all these time "approaches" - to slow down and appreciate the now, the moment, scheduled time to feel the safety of routines, to be able to see life and knowledge as well as time to be free to explore ideas... where aeon, according to Kohan is Khronos is more closely connected to knowledge and science while aeon is more connected to play and ideas.

True artistic/creative expression is in this sense aeon... not doing crafts or following a template which is khronos (you follow a chronological step of instructions). It is not wrong to follow templates, but we, as educators must be aware that we are not providing space and time for the child to explore imagination, ideas, emotions, themselves and the world around them - but only the set of instructions and related motor skills. If following instructions and the said motor skill is the aim of the lesson then this is not a problem, but if the aim is to allow the children to experience aeon, to play, to be themselves as they create then we have not been successful.

Of course art can be a mix of all three of these time approaches aeon does not have to exclude khronos and kairos.

Below are images where art an creativity take a holistic approach... the WHOLE child, the WHOLE time (ie all three times) and the WHOLE curriculum (transdisciplinary)

This is an image from Eva Tuhav Gullberg (the link takes you to her instagram and allows you to see a film of this image) The clay here has been connected to "makey-makey" so that it makes music. As a project this can involve the whole child, the feel and smell of the clay, the forming of the shape allowing the whole child to engage, the child can experience aeon through the design and shaping of the clay, the choosing of embellishment and also through creating music afterwards. The whole curriculum can be experienced - art, design, engineering, music, technology/science, math, language - and if this is done in a social context we can bring in social emotional learning.
The children could work individually to create their own clay "keys" to make notes... do they make random shapes, or do they make shapes that connect to the pitch? Will this be shape, size, or metaphorical - can they create a creature or object that would make this sound that it is connected to? If working in a group does each child make a "key" each, do they decide together on the theme, or do they leave it to chance, how do they make these decisions?
if the children have made individual sets of musical "keys" can they find any similarities between their keys, have they been inspired by each other, what differences are there, why do the children think they have made different shapes/forms for the same sound?
or of one child started and another had to continue on the same keys, how would the children respond? is it easy to allow another to finish of what you have started, is it easy to continue what someone else has started?

that the whole child means not just touch and sight - but all the senses... for instance in this image I had added food flavouring to the paint so that it would smell. Engaging the child in their painting in a new way - lemon, mint, orange blossom and rose.
Sound is also an interesting way to experience art - putting on music to dance to as we paint, or to simply paint to, or as one child I observed she copied others by the sound they made with their pens... in other words she did not copy by drawing a similar shape, but by making a similar sound, which quote often created similar images (but not always). It was fascinating to watch.
 
with this art experience there was most definitely a sense of chronology... the children first drew round their own photographs on perspex, then put this drawing on the overhead to project onto a wall covered in paper, and they followed the outline, they then used black paint to define the outlines. Then they designed a shade of colour that felt most them to be their background and finally mixed colours to create their shade of skin, hair, eyes etc... it was a process that took many weeks... and each session the children experienced aeon and kairos - both losing themselves to time and the enjoyment of the process as well as being aware of the moment they were in, as I as an educator would ask questions, or they stepped back to look at what they were doing.
They definitely used their whole bodies to create this, no sitting down all the time... from the table, to the wall, to the floor.
And the learning was transdisciplinary - they learned about themselves, about mixing paint, gained knowledge about artists (those that painted portraits we looked at, Klein was talked about in our process of creating our own colour) which meant history and geography was seeping into this art experience not as must have facts to learn but as interesting information that was meaningful to our art experience. The children learned that to make skin colour we all used the same colours mixed together but in different amounts, no matter what our skin colour... that we were more alike than different. They also discovered in the process that they are a series of individuals that create a group... in the beginning they were so focussed on their individual portrait that it had not occurred to them that we were painting a group . They learned how to ask for help as well as offer help.

then there is JOY... that pure moment when everyone disappears and the child is experiencing he paint (material). Of course in these moments the child is unaware of how the colours mix, that other people exist, they are totally in their own bubble of aeon...
I have also done full body art in larger groups where the group is aware of each other, but also seem to be quite unaware that the rest of the world exists... it is just them, it is HIGH energy, laughter, boundaries (who wants to get messy, who does not, how long can some participate, who will allow others to touch them with paint covered hands - in a group there is so much social learning happening - and while all my experiences with this art have been positive I have also been keenly aware of how on the edge it is - so much joy and excitement is so easy to be nudged over into tears)
I have done this inside, outside, and even directly on the floor, so that the children could clean the floor cinderella style (that was their wish to start with, the transient art process was a means to an end)
It is in these moments of creative chaos that the children are exposed to so much social learning. Many times I do not take photographs at all, because it consumes all my energy - to ensure the risk level does not escalate to danger (slippery floors) and also to be totally in tune with the children's emotions so that I can scaffold them in their processes and help them avoid falling from extreme joy into that chasm of extreme sadness... being upset is OK, being irritated is OK etc, as long as they manage their emotions, but these full body paintings tend to be extreme joy, so its a long way to fall and you need a parachute for that.
For the children to have this creative freedom means that we as adults have created a very ordered routine - who is helping those get washed afterwards, where clothes are kept, where the children have finished will be when they have had their fill of paint, and how to deal with clean up. Its is extremely structured so that the children have freedom. When I asked my group what they wanted to do on their last art session with me before the school holidays... full-body art was what they wanted - all of them. In a way this is pure freedom.


sometimes the art is not about being creative but about exploring something else... for instance in this session the children were exploring fear... and one of their fears was height... so each child got to pour out paint from the height they dared to climb up... this was a lot of fun - we talked about risk, and how we could minimise risk, we talked about gravity, we talked about turn taking (as they could not all be on the step ladder at the same time)
At the end the sensory need of the group kicked in and they wanted to mix the paint splodges with their hands and fingers. This was a group that had a huge sensory need, just as young children have, and as we were a new preschool, I assumed that they had not got this need met at the previous preschools they were at. So I made sure that I met this need, through art and other activities... and the more sensory activities they were exposed to the calmer the social atmosphere became... but this can also be due to all the other things we were doing too, but it is certainly an important part to the whole child learning.

I want to go on sharing images and thinking about how they connect to the whole child, But I realise that this post will get too long, there are previous posts about art and learning that you can refer to, and I hope to get back to this topic again.
Art and creativity are an essential part of learning... it is not just a separate subject to be learned, but a way of exploring ideas and subjects children are learning about. A tool for learning. A way to engage the whole child and not just their Khronos approach to learning.

we need to break free from this chronological way of learning... we need to embrace the whole child.

Nu på svenska (and afterwards links to blogposts and articles connected to this)

För mig har konst och kreativitet alltid varit en central del av lärandet, och det finns många inlägg här på min blogg som du kan läsa för att utforska (jag kommer att lista 5 av dem i slutet). Jag har ofta sagt att nästan hela förskolans läroplan skulle kunna förekomma i ateljén. Precis som filosofi är konst för mig inte en händelse/event, det är en integrerad del av lärandet, och väldigt mycket en viktig del av "originalinlärning". Barnen och jag lär sig saker genom konst, inte bara konstnärliga tekniker, men också vetenskap, social och emotionell utveckling, historia, teknik etc etc ... Ännu viktigare är att konst är ett kreativt uttryck för vad en person känner, utforskar, undrar - liksom ett fördjupande sätt att uppleva världen. Konst kan vara en plats att uppleva aeon. Platon använde ordet aeon för att beteckna den eviga världen av idéer, som han tänkte var "bakom" den upplevda världen, vilket framgår av hans berömda allegori av en grotta (grott-teori). Men det kallas också "en ålder", evighet, tid. Eller som Walter Kohan beskriver det ... det finns olika typer av grekisk tid (aion, kairos, khronos): där aion är barndom, den tid där tiden inte känns - som om du helt absorberas av konst (eller annan aktivitet) och är omedveten om hur tiden rullar förbi. Khronos är tid i betydelsen av kronologi - en start och en avslutning, scheman etc, och kairos är tiden som är nu, just nu, och varje ögonblick är annorlunda. Vi behöver alla dessa tidselement för att lära och utveckla, men skolan tenderar att fixeras på khronos - med tidtabeller, test och resultat, medan barn, särskilt de yngre, upplever livet genom aeon. På ett holistiskt sätt behöver vi alla dessa tiders "tillvägagångssätt" - att sakta ner och uppskatta nuet, planerad tid att känna rutinernas trygghet, för att kunna se liv och kunskap - samt tid att vara fri att utforska idéer ... aeon. Enligt Kohan, är Khronos närmare kopplat till kunskap och vetenskap medan aeon är mer kopplad till lek och idéer. Äkta konstnärligt/kreativt uttryck är i den meningen aeon ... inte att följa en mall som är khronos (du följer ett kronologiskt steg med instruktioner). Det är inte fel att följa mallar, men vi, som lärare måste vara medvetna om att vi på det här viset inte ger utrymme och tid för barnet att utforska fantasi, idéer, känslor, sig själva och världen runt dem - endast uppsatta instruktioner och relaterade motoriska färdigheter. Om instruktioner och motorisk färdighet är syftet med lektionen är det här inte något problem, men om syftet är att låta barnen uppleva aeon, lek, vara sig själva och skapa så har vi inte lyckats. Naturligtvis kan konst vara en blandning av alla tre av dessa tidsansträngningar. Aeon behöver inte utesluta khronos och kairos. Ovanför finns bilder där konst en kreativitet tar en helhetssyn ... hela barnet, hela tiden (dvs alla tre) och hela läroplanen (tvärvetenskaplig). Texten där finns på engelska.

Jag vill fortsätta att dela bilder och tankar på hur de ansluter till hela barnet, men jag inser att det här inlägget kommer att bli för långt, det finns tidigare inlägg om konst och lärande som du kan hänvisa till, och jag vill komma tillbaka till detta ämne igen.
Konst och kreativitet är en viktig del av lärandet ... det är inte bara ett separat ämne att lära sig, men ett sätt att utforska idéer och ämnen som barn lär sig om. Ett verktyg för lärande. Ett sätt att engagera hela barnet och inte bara deras Khronos inställning till lärande.



The art of learning part one
The art of learning part 2
does boredom give birth to creativity
Creativity and the artist
What is Creativity

and from Diane Kashin... The Importance of Art in the Development of the Whole Child (this is not the first time that Diane and I have been writing similar posts at the same time - this post has been in the works for the last few weeks as part of my series on the future of preschools, so it was so happy to see that she also shared a post on the importance of art for the whole child)

Future of preschools/Framtidens förskolor 1
Future of preschools/Framtidens förskolor 2
Future of preschools/Framtidens förskolor 3


Thursday, 14 June 2018

Children's Rights - Barnens Rättigheter (The future of preschools, part 3)

(på svenska efter bilden)

It seems like quite a coincidence that as I write this series of posts about the future of preschool, with a focus on democratic learning and  the whole child, that Sweden has just made the decision that the articles agreed upon in the convention of children's rights is to become Swedish law from 1st January 2020.

So what does this mean for the future of preschools in Sweden... that are already obliged to follow the articles from the children's convention...

I am a very strong believer in the rights of children... well in the rights of all people... but the problem with making this law is that the implications can be rather drastic... or at best might mean little change at all.

I have been reading various articles this morning... and far from all are positive about this decision... not because they do not believe in the rights of children, but because they do... and they feel that this is a shallow move done to please the popular masses, rather than a genuine move to ensure the rights of children. The reason given is that the articles are too vague and leave to much to be interpreted, and therefore the children are at the mercy of adults and their ability to interpret the text. And when I see the massive variety in how the Swedish preschool curriculum is interpreted today that is actually a terrifying thing... there are preschools that do amazing work with children, but there are those that have interpreted the curriculum in a different manner and the quality is far from desirable...
The critics wish that children's rights are protected by more relevant laws, laws that support children in a Swedish context based on knowledge gained from experiences here in Sweden (and elsewhere).

So how will it impact the preschool and the school of the future... this new law?

Well article two is about that children should not be discriminated against and article three is about ensuring the best for each child...
Just in these two articles many preschools (and even more so schools) are going to struggle upholding the law - as a mother of autistic children I can see the difference between a child that receives  what is best and one that is not for the best... one of my children has received the support she needs cognitively (she did not get adequate support in her previous school socially - as there was a great deal of homophobic slurs penetrating the school atmosphere... as well as sexism racism etc... and despite the school trying to intervene, these were more events than genuine work with the social climate) - my other child with autism is forced to go to a school that is ill-equipped to meet his needs - the law in Sweden makes it compulsary for a child to attend school regardless if it is "the best interests of the child" or not... My son is bullied by class-mates, teachers and the system that fails to provide an education that he can access... so does this mean that in 2020 the school is breaking the law? technically they should be following the child convention now - and yet it has little impact on my child and thousands of other children (I am a member of several Swedish support groups for parents of autistic and ADHD children - and most seem to have the same story... and the tragic part is listening to the stories of these parents in international groups... this is a worldwide failing to meet the needs of children..)
I have worked and visited preschools over the years that have also failed to meet the needs of these children... and this idea of equal value is such a surface thing that I sometimes want to scream. it is nearly always about making the "different" child understand and adapt to the norm, and far too seldom about supporting the whole group to understand and adapt to each other... to expand the norm and to create a real inclusive environment where all are really equally valued.

Don't get me wrong.
There is so much good with the Swedish preschool. There are many many amazing educators working with children - to support the children in the learning, development and being a part of our shared world.
but we also need to recognize the fact that preschool and school is an institution, this I have written in my last two posts about the future of preschool (all links at the bottom of the page). Preschool is primarily an institution to provide a service for the parents... and within the walls their are educators fighting and working tirelessly for the rights of children... their right to be seen, to be valued, to play, to learn, to their identity etc
But if we want to create a place of democratic learning we need to accept the fact that far from all children choose to attend preschool or school. We can attempt to make it as democratic as possible within the walls - we can even try to knock down those walls somewhat - but for it to be truly democratic the children would have chosen to be there.
This does not mean that children do not enjoy their time in preschool, by far the great majority that I have ever worked with have enjoyed coming to preschool (maybe not always for the long hours some have had)
When the educators from the teacher training course I held in Jenin, Palestine, came to Stockholm last year they kept repeating, with heads shaking, that it was child abuse to have children in preschools for such long days.
When I did my peer-reviewed reading about quality in preschool (for my masters) I read frequently about the length of time children should have access to early years settings... as it was clear that access was beneficial... but just about all research I read stated that three hours was enough, more than that did not have more benefit and that over 6-8 hours it could be detrimental.
Swedish preschools are open for 12 hours a day... this is to meet the needs of the working parents - not the children.
Most of Sweden allows children who have parents at home with a younger sibling 3 hours a day at preschool... except Stockholm, which used to have 6 hours a day, but now offers 12 hours a day. If research says 3 hours is enough to stimulate a child, then why the extra hours.
Sure, if a child is at risk at home then preschool is in the child's best interest... but should we treat every child as if they are at risk.

In my twenty-five years of working in Swedish preschools I have seen a shift from parents seeing preschool (or daycare before 1998) as a support to their family life to now seeing preschool as a must do and asking permission to have their children at home. For me the children should have the right to be with their parents as their primary caregiver... but for some children with long hours preschool has become their primary caregiver.
Only ten years ago the fashion in Swedish preschools was to take away keyworkers... all children were all educators responsibility... we were encouraged not to create those special relationships that research informs us are so essential in children's neurological development. I referred to Jools Page yesterday and "Professional Love" - but we can also refer to Mine Conkbayir, Alison Gopnik etc etc about the need for genuine relationships for children to feel safe and to enable learning and development.
If we are talking about in the best interest of children - then we need to be investing more in preschools and schools so that the educators get the right training, that the group sizes are adequate for the needs of the children...
for instance my son thrived in his first year of preschool, as it was him, an amazing educator who developed a loving and respectful atmosphere for him and the two other children (three children in the last 3 months of the year)... then he started in a larger group - now there were 20 children and four teachers... still brilliant ratios for children aged 2-6 - and the preschool was ONLY open between 8:30 and 16:30 (it was a parent co-operative and we made the decision that the children came first, not our work) - and while my daughters thrived my son struggled. It was too many people, to many transitions (which had been more of a flow when only 3 children - but are more structured when there are more) - there was too much stimulus. 

I think I cried most mornings as I left him there (being brave at the hand over stage - but breaking down half way to work - where I then started working with other children his age... at the time it made no sense... the state gave me money to put my child into preschool so that I could work in a preschool... it would have been nice to have had that money to stay at home and give him the same care and stimulation I was giving other people's children)...

Yesterday I wrote about how philosophy with children created a learning environment that was democratic and respectful, and that the whole week had to meet the needs of the whole child... in other words the philosophy sessions I did with them was not just about verbal communication - it was about communicating with the whole child. But it also taught the educator how to become a facilitator rather than a teacher... that it goes from teacher-centred to child-centred.
The word "undervisning" (teaching) will be introduced into the  Swedish curriculum, where only teachers will be able to hold these "lessons" - in a time when it is difficult to find preschool teachers, and some settings will be in the position of having too few teachers to be able to uphold the quality expected of them.

Other breaking news recently is that there is going to be reshuffling/changes in the school authority and school inspection (they cover preschools as well) - how will a new system be able to support the preschool in transition? Especially as already today, there are far to many setting that are not providing the quality they should be, for a variety of reasons (and mostly I feel it is poor leadership, lack of resources and not possessing the right competence for the situation they find themselves in - and too many people in preschools that have no childcare/teacher training at all - which means that those that do have need to support co-workers as well as the children and parents they work with)

Children's rights are so important. They are something that I strive for in my work... to enable them to see, know, understand and use their rights - and to be able to use their rights wisely and as part of a community, not in a bubble to make themselves feel good at the cost of others. Again this is why philosophy with children is so great... as it is about expressing personal opinions at the same time as learning about the opinions of others and how we are stronger together.

To be honest I am somewhat surprised by this post... I thought it was going to be a big celebration post of children's rights... and in a way it is... I am so happy that children's rights are being valued...
but I want this to be real, to be genuine and that these rights are truly valued and are not simply window dressing.




Det verkar som ett tillfällighet att när jag skriver denna serie av inlägg om förskolans framtid, med fokus på demokratiskt lärande och hela barnet, har Sverige just fattat beslutet att barnkonventionen ska bli svensk lag från 1 januari 2020. Så vad betyder detta för framtidens förskolor i Sverige ... som redan är skyldiga att följa artiklarna från barnkonventionen ... Jag tror starkt på barns rättigheter ... alla människors rättigheter ... men problemet med att göra denna lag är att konsekvenserna kan vara ganska drastiska ... eller kan betyda liten förändring alls. Jag har läst olika artiklar i morse ... och långt ifrån alla är positiva till det här beslutet ... inte för att dom inte tror på barns rättigheter, utan för att dom gör det ... och dom tycker att det här är ett ytligt beslut gjort för att behaga massorna, snarare än ett äkta drag för att säkerställa barnens rättigheter. Anledningen till detta är att artiklarna är för vaga och lämnar för mycket för att tolkas, och därför är barnen beroende på vuxna och deras förmåga att tolka texten. Och när jag ser den stora variationen i hur den svenska förskoleplanen tolkas idag är det verkligen en skrämmande sak ... det finns förskolor som gör fantastiskt arbete med barn, men det finns de som har tolkat läroplanen på ett annat sätt och kvaliteten är långt ifrån önskvärt ... Kritikerna önskar att barns rättigheter skyddas av mer relevanta lagar, lagar som stöder barn i ett svenskt sammanhang baserat på kunskaper från erfarenheter här i Sverige (och på andra ställen). Så hur kommer det att påverka förskolan och framtida skolan ... den här nya lagen? Artikel 2 handlar om att barn inte ska diskrimineras och artikel tre handlar om att säkerställa det bästa för varje barn ... Bara i dessa två artiklar kommer många förskolor (och ännu mer skolor) att kämpa för att upprätthålla lagen - som en mor till autistiska barn kan jag se skillnaden mellan ett barn som får det bästa och det som inte får det bästa. .. en av mina barn har fått det stöd hon behöver kognitivt (hon fick inte tillräckligt med stöd socialt i sin grundskola - eftersom det fanns en hel del homofobisk fulord som trängde in i skolatmosfären ... liksom sexism och rasism osv. och trots att skolan försökte ingripa, var det mer som händelser än äkta arbete med det sociala klimatet). - Mitt andra barn med autism tvingas gå till en skola som är dålig utrustad för att möta hans behov - lagen i Sverige tvingar barn att gå i skolan oavsett om det är "i barnets bästa" eller inte ... Min son är mobbad av klasskompisar, lärare och systemet som misslyckas med att ge en utbildning som han kan komma åt ... det innebär också att skolan år 2020 bryta lagen? tekniskt borde de följa barnkonventionen nu - och ändå har det liten inverkan på mitt barn och tusentals andra barn (jag är medlem i flera svenska stödgrupper för föräldrar till autistiska och ADHD-barn - och de flesta verkar ha samma upplevelse av förskolan och särskilt skolan ... och den tragiska delen är när man lyssnar på historierna från föräldrar i internationella grupper ... man inser att det här är en världsomfattande misslyckande att tillgodose behoven hos alla barn ..) Jag har jobbat och besökt förskolor genom åren som också har misslyckats med att möta dessa barns behov ... och den här idén om lika värde är alldeles för ofta så ytlig att jag ibland vill skrika. Det handlar nästan alltid om att det "annorlunda" barnet måste förstå och anpassa sig till normen och alltför sällan om att stödja hela gruppen för att förstå och anpassa sig till varandra ... för att utöka normen och skapa en verklig inkluderande miljö där alla är verkligen lika värda. Misstolka mig inte. Det finns så mycket bra med den svenska förskolan. Det finns många många fantastiska lärare som arbetar med barn - för att stödja barnen i lärandet, utvecklingen och att vara en del av vår gemensamma värld. men vi måste också erkänna det faktum att förskola och skola är en institution, det här har jag skrivit i mina sista två inlägg om framtiden för förskola (alla länkar längst ner på sidan). Förskola är främst en institution för att tillhandahålla en tjänst för föräldrarna ... och inom sina väggar finns pedagoger som kämpar och arbetar outtröttligt för barns rättigheter ... deras rätt att ses, värderas, leka, lära, rätt till deras identitet osv Men om vi vill skapa en plats för demokratiskt lärande måste vi acceptera det faktum att långt ifrån alla barn väljer att gå i förskola eller på skolan. Vi kan försöka göra det så demokratiskt som möjligt inom väggarna - vi kan till och med försöka slå ner dessa väggar på något vis - men för att det ska vara verkligen demokratiskt skulle barnen ha valt att vara där.
Det betyder inte att barn inte tycker om sin tid i förskolan, den överlägset stora majoriteten som jag någonsin har jobbat med har gillat att komma till förskolan (kanske inte alltid de långa timmarna som vissa har haft) När pedagogerna från lärarutbildningen i Jenin, Palestina, kom till Stockholm förra året, sade dom ofta, att det var barnmisshandel att ha barn i förskolor under så långa dagar. När jag gjorde min peer-reviewed läsning om kvalitet i förskolan (för mina masters) läste jag ofta om hur lång tid barnen borde ha tillgång till förskolan... det var tydligt att tillgång var fördelaktig ... men all forskning som jag läste uppgav att tre timmar var tillräckligt, mer än det hade inte mer nytta och att över 6-8 timmar kan det vara skadligt. Svenska förskolor är öppna i 12 timmar om dagen ... detta är för att möta de arbetande föräldrars behov - inte barnens. De flesta kommuner av Sverige tillåter barn som har föräldrar hemma med en yngre syskon 3 timmar om dagen på förskolan ... förutom Stockholm, som brukade ha 6 timmar om dagen, men erbjuder nu 12 timmar om dagen. Om forskning säger att 3 timmar är tillräckligt för att stimulera ett barn, varför de extra timmarna? Visst, om ett barn är vid risk hemma, är förskola i barnets bästa intresse ... men ska vi behandla alla barn som om de är i fara? Under min tjugofem år inom svenska förskolor har jag sett hur det har skiftat från föräldrar som ser förskola (eller daghem före 1998) som ett stöd för deras familjeliv för att nu se förskolan som ett måste och begära tillåtelse att sina barn få vara lediga. För mig borde barnen ha rätt att vara med sina föräldrar som sin främsta vårdgivare ... men för vissa barn med långa timmar har förskolan blivit sin primära vårdgivare. För bara tio år sedan var det "mode" i svenska förskolor att ta bort "key workers" ... alla barn var alla lärares ansvar ... vi uppmanades att inte skapa de speciella relationer som forskningen informerar oss om är så viktigt för barns neurologiska utveckling. Jag hänvisade till Jools Page igår och "Professional Love" - ​​men vill också referera till Mine Conkbayir, Alison Gopnik etc etc om behovet av äkta relationer för barn att känna sig trygga och för att möjliggöra lärande och utveckling. Om vi ​​pratar om "i barnets bästa intresse" - då behöver vi investera mer i förskolor och skolor så att lärarna får rätt utbildning, att gruppens storlek är tillräckligt för barnens behov ... (det är också tolkningbar) till exempel min son blomstrade i sitt första år av förskola, det var bara honom, en fantastisk lärare som utvecklade en kärleksfull och respektfull atmosfär för honom och de två andra barnen (tre barn under de senaste tre månaderna) ... men när han började i en större grupp vis 2 år - fanns det 20 barn och fyra lärare ... fortfarande fantastisk förhållanden för barn i åldrarna 2-6 - och förskolan var endast öppen mellan kl. 8.30 och 16.30 (det var en förälderskooperativ och vi fattade beslutet att barnen kom först, inte vårt arbete) - och medan mina döttrar trivdes min son kämpade. Det var för många människor, för många övergångar (som hade varit mer av ett flöde när endast 3 barn fanns - men är mer strukturerad när det finns fler) - det var för mycket stimulans. Jag tror att jag grät de flesta morgon när jag lämnade honom där (att vara modig vid överlämningen - men bröt ner halvvägs till jobbet - där jag började arbeta med andra barn i hans ålder ... det kändes så meningslös .. staten gav mig pengar för att mitt barn fick gå till förskola så att jag kunde arbeta i förskolan ... det skulle ha varit trevligt att ha fått pengarna att stanna hemma och ge honom samma omsorg och stimulans som jag gav andra människors barn - det skulle har varit i mitt barns bäste intresse istället för vara på ett ställe som vill inte ha honom - jag fick höra från andra föräldrar hur deras barn berättade att en visst lärare inte gillade min son)...

Igår skrev jag om hur filosofi med barn skapade en läromiljö som var demokratisk och respektfull, och att hela veckan var tvungen att tillgodose behoven hos hela barnet ... med andra ord de filosofiska samtal handlade inte bara om verbala kommunikation - det handlade om att kommunicera med hela barnet. Men det lärde också pedagogen hur man blir en facilitator snarare än en lärare ... att den går från lärarcentrerad till barncentrerad. Ordet "undervisning" kommer att introduceras i den svenska läroplanen, där endast lärare kan hålla dessa "lektioner" - i en tid då det är svårt att hitta förskollärare, vissa förskolor kommer att ha det svårt att få lärare för att kunna upprätthålla den kvalitet som förväntas av dom. Andra nyheter som nyligen har skett är att det kommer att bli förändringar i skolmyndigheten och skolinspektion - hur kommer ett nytt system att kunna stödja förskolan i övergång? Särskilt som redan idag finns det långt för många förskolor som inte ger den kvalitet de borde av olika skäl (och för det mesta anser jag att det är dåligt ledarskap, brist på resurser samt brist av rätt kompetens för situationen - och för många personer i förskolor som inte har någon barn/lärarutbildning alls - vilket innebär att de som har behöver stödja medarbetare samt barn och föräldrar som de arbetar med) Barnens rättigheter är så viktiga. Dom är något jag strävar efter i mitt arbete ... för att barnen ska kunna se, känna, förstå och använda sina rättigheter - och kunna använda sina rättigheter klokt och som en del av ett samhälle, inte i en bubbla för att må bra själv på bekostnad av andra. Återigen är det därför som filosofi med barn är så bra ... det handlar om att uttrycka personliga åsikter samtidigt som man lär sig om andras åsikter och hur vi är starkare tillsammans. För att vara ärlig blir jag lite förvånad över det här inlägget ... Jag trodde att det skulle bli en stor festpost för barns rättigheter ... och på ett sätt är det ... Jag är så glad att barnens rättigheter värderas. .. men jag vill att detta ska vara verkligt, att vara äkta och att dessa rättigheter verkligen värderas och inte bara en skyltfönster.

länkar/links children's rights... the articles
Barnens rättigheter
Dagens Samhälle - barnkonvention till lag... skadar Sverige
Bris... äntligen lag
http://www.mineconkbayir.co.uk/
The future of preschools... part 1 - includes images from my visit to Backa Friskola
The future of preschools part 2 - focus on philosophy with children, questioning standardisation and links to Jools Page and Professional Love.

I also recommend looking at my posts about Original Learning... as all this thinking connects to this approach to education... let knock down the walls of current stifled education institutions and replace them with places for Original Learning.

Wednesday, 13 June 2018

The story of "excellent sheep" (The future of preschools part 2)

This is part two in the series "The Future of Preschools/Fötskolans Framtid" - you can see the first post here (på svenska efter bilden)

I wrote about education as an institution - with its walls around - and how we need to be jumping up to see over the wall... to see what other possibilities there are rather than just protecting what is within.
I want to tear these walls down and create something new... something that some schools are already doing and are starting to to do (Backa Friskola will be opening their holistic school after the summer - breaking down the walls between lessons so that students can have a transdisciplinary approach to learning)

These walls make me think of the walls around the preschool (school) - and how often learning is seen as something that happens within the walls in a specific way... and how over the years that learning is being encouraged more and more to happen outside - often in a space that is walled or fenced in - and there are those that are taking the learning out into the free nature (its not just forests, you know, it can be any kind of natural environment that can enable learning).

Over the years I have worked at settings with and without their own outdoor playspace - and I have written about this many times... but will mention again that even if we are designing outdoor spaces for children, they are still fenced in - it is still that institution wall around it.
Working without an outdoor playspace meant that we as educators and the children became a part of the society - not just within the walls looking out at the world around us, with excursions into it to give the children experience... we were actually out there in the world every day. No longer were we being told that one year olds cannot go out on excursions (which I have been told at just about every setting that has a outdoor space... and the 2 year olds get to practice going out before at age 3 they are really ready) - as we did not have a choice... what we discovered is that the adults had to rethink how the outdoors should be used, how we go on excursions, what is the purpose, what are the youngest children capable of, what are they interested in - the competence of children was illuminated by the adults having to rethink, and to look at the situation with fresh eyes.

During the last few weeks I have been chatting with Erik Kenyon about philosophy with children and how to include children with autism - and also exploring how to do this with the very youngest children. he, like myself, have come to the conclusion that the methods that are available out there might work fine with older children already "trained" in the school system, but for the youngest play has to be the main tool. I would like to think that if children were not being trained to see learning in a specific way, then the play approach would be the best approach for all ages as it is more about exploration - the whole child, not just certain cognitive parts...

Erik shared a pdf of an article he wrote - you can read it here - and it struck me how relevant it was to this series about the future of preschool (and school). (all quotes in this post come from the pdf)

we are raising a generation of “excellent sheep” who flourish amid standardized tests but are increasingly unable to think for themselves
I think this is a problem not only for the children/students but also for the teachers... I think they/we have been within this system of being "excellent sheep" that we follow the status quo, we forget to look over that wall and see that the grass is different on the other side...
So not only do we need to encourage children to start thinking for themselves, the educators need this support too.


This is why philosophy with children is such a great tool... by learning how to become a facilitator we are also learning a new way to be an educator... a more democratic approach. This philosophical approach, where play features heavily, creates a sense of equality... where we all listen to each other with respect... children and adults alike. What I saw, and also Erik saw, is that the children take these values they pick up during the philosophy sessions and started applying it to their play... I created play and learning situations that allowed them to practice the skills they needed for the philosophy sessions - the learning week was fuelled by play but interwoven - transdisciplinary - Original Learning. 
The problem, we suggest, is that today’s teachers are in such a rush to give students the answers that they are not allowing them time to ask the questions. As a result, students cannot find the “deep structure” of issues. Bodies of knowledge thus strike them as disconnected facts, quickly forgotten

This is why philosophy with children helps... it enables the teacher to slow down enough to allow the children to start thinking of questions... shifting the learning from product based (filling the child with known content/knowledge) to process based (exploring learning together). By starting philosophy with children in preschool children are gaining the skills (and the teachers at the same time) they need for critical, creative and empathic thinking... all skills that are repeatedly shared online as skills needed for the future.
But it is not enough to just start with this philosophical approach in preschool, it needs to be continued throughout school. This approach not only allows children to explore learning, but also to learn how to socially interact with others in a positive way. What i noticed was that children with autism and other diagnoses did not have to adapt to the norm... instead the norm met them half way... all the children learned to accept each other... they understood that each child brought something different to the group, the learned how to listen with respect... and that included listening to the needs of a child with autism.. I, as teacher, did not have to be the child's crutch to make sense of the world, the whole group did that with me. All the children took responsibility in ensuring that they were not adding to the problem (sensory etc) so that all children could participate.
This of course did not happen over night... I was with this group of children for almost 4 years from when they were 2 and 3 years old until they left for school. it was a process... and relationships was an essential part of this, trust is essential - and in the words of Jools Page - professional love is essential. To share ideas, to challenge ideas, to learn from each other there needs to be a feeling of security. So philosophy is not just a academic training session or an event that you pop into the week... it requires the whole child, the whole teacher, professional love. In a sense it is holistic... the child needs to understand themselves and be open to others, they need to develop relationships with the adults and children around them, and also develop an understanding of the world... philosophy helps with that, but the rest of the pre/school week also needs to support that.

 On what Wartenberg calls the ‘teachercentered’ model, the teacher knows the content, the students don’t, and the teacher’s job is to pour knowledge into students’ empty minds. By contrast, Wartenberg articulates a learner-centered model, which recognizes that children are people with their own interests, concerns and ways of approaching things.

So to avoid turning children into sheep, we need to start with ourselves as educators, and also the preschool/school. I am influenced by Malaguzzi and the Reggio Emilia Approach - and the third teacher (the learning space as an educator) is an important part of that. it is not just about changing our understanding of children, learning and teaching... we need to rethink the learning spaces too... how do they encourage a learner-centred model rather than a teacher-centred model? How does the room encourage the whole child to participate, to develop relationships, trust and interaction? Are there a variety of spaces for meeting... and what do the children meet? Meeting each other, the world, materials, experiences, emotions...
we need to be intentional in the design of the space as well to create a third teacher that encourages listening, critical, creative and empathic thinking, and also the sharing of ideas and learning.

For instance, “Why should we share?” This question, which may seem simple, can be answered in a number of different ways, each of which has been defended in the philosophical literature: a.An authority told me to do it (relativism / divine command theory) b.It makes my friend happy (altruism) c.It makes me happy (egoism)  d. It makes everyone happy (utilitarianism) e.It treats everyone fairly (deontology / rights-theory)  By choosing questions that we adults cannot answer conclusively, we set the stage for children to have substantive disagreements and make them our peers in very real ways.
As educators we need to be looking for process questions... questions, as Erik writes above, that we, as adults, cannot simply give a right-wrong answer... but gives room to explore ideas together as equals. This approach demands that as educators we get to know the children/students we work with so that we can better understand how to ask these questions. We learn their interests (as the question needs to be meaningful to those participating), we learn how they interpret questions, we learn what vocabulary they understand (as they need to be able to understand the question) etc... this might mean playing with questions during planning time - not only to find the right question to ask, but also to think of possible avenues the children might take and to prepare with extra questions to keep on supporting the children in their thinking... especially in the early days when the children need the educator to model this... eventually they become better and better at asking the questions themselves too. We also need to think about questions and the possible avenues, because as an adult you need to be prepared to talk  about and support the direction the children take it... and some topics are harder for some adults than others (taboo, or sensitive... death etc). If you do not feel comfortable with that possible direction, then maybe another question should be posed (or another educator asks it) - so that it is the children that lead the the dialogues, and not the adult that is controlling it (we need to guide it, not control it).

The Project’s most lasting benefit is perhaps how it has transformed the culture of the school. While lesson plans carefully designed around philosophical puzzles provided the opportunity to practice new skills and nurture various perspectives, it was only after these skills and perspectives became second nature that the project really took off. Our children took the driver’s seat, asked their own questions and engaged each other in thoughtful, rule-governed dialogue. When it comes to the content curriculum, such students are well poised to see connections between ideas and to retain what they have learned, for the simple reason that they are teaching themselves.
The future of preschool needs to be about creating a child centred learning environment... abut changing the role of the educator... and the above quote also shares what I learned... that it takes time... that the adults need to practice this approach for it to become second nature and for this democratic approach to learning really kicks into gear.
it is OK to feel nervous about the approach, it is OK to make mistakes, as that is part of learning for children and adults, but we need to keep at it, to get better, to allow it to become second nature.

Philosophy with children, for me, is not just about encouraging children/students to think, and not to be "excellent sheep" but also for the adults, the educators to break free from the "excellent sheep" approach... and once free from that it is so much easier to jump and look over that wall..

although that being said... if the leader sheep is to jump and look over the wall, and find a way to get across the other side... the other sheep will follow... they are smarter than what we think...
sheep in Yorkshire (my place of birth, funnily enough) - not that I am saying I am a sheep or anything... haha.

suggested links at the bottom of the page...


Jag skrev om utbildning (skola/förskola) som en institution i den första delen av denna serie (länken finns högst upp) - med sina väggar runt - och hur vi måste hoppa upp för att se över väggen ... för att se vilka andra möjligheter det finns istället för att bara skydda vad som redan finns inom. Jag vill riva ner dessa väggar och skapa något nytt ... något som vissa skolor redan gör och börjar göra (Backa Friskola öppnar sin holistiska skola efter sommaren - bryta ner väggarna mellan lektioner så att studenterna kan ha ett tvärvetenskapligt förhållningssätt till lärande) Dessa väggar får mig att tänka på väggarna runt förskolan (skolan) - och hur ofta lärande ses som något som händer inom väggarna på ett visst sätt ... och hur under åren som lärandet uppmuntras mer och mer att hända utomhus - ofta i ett utrymme som är inhägnad - och det finns dom som tar lärandet ut i den fria naturen (det är inte bara skogar, alla naturliga miljöer kan möjliggöra lärande). Under åren har jag arbetat på förskolor med och utan egen gård - och jag har skrivit om det här många gånger ... men kommer att nämna igen att även om vi utformar gården för barn är de fortfarande inhägnade - det är fortfarande den institutionens vägg runt den. Att arbeta utan gård innebar att vi som lärare och barn blev en del av samhället - vi fanns inte endast inom väggarna som tittar utåt på världen runt oss, med utflykter för att ge barnen erfarenhet ... vi var faktiskt där ute i världen varje dag. Inte längre blev vi tillsagd att ett-åringar inte kan gå ut på utflykter (som jag har fått veta på nästan varje förskola som har en gård ... och 2-åringarna får träna att vara på utflykt för att vara vid 3 års ålder verkligen redo) - eftersom vi inte hade något val ... vad vi upptäckte är att vuxna var tvungna att ompröva hur utomhus ska användas, hur vi åker på utflykter, vad är syftet, vad är de yngsta barnen kapabla till, vad är de intresserade av - barnens kompetens upplystes - av de vuxna som måste ompröva och att titta på situationen med nya ögon. Under de senaste veckorna har jag diskuterat med Erik Kenyon om filosofi med barn och hur man inkludera barn med autism - och utforskar också hur man gör det med de allra yngsta barnen. Han har, som jag, kommit till slutsatsen att de metoder som finns tillgängliga där ute kan fungera bra med äldre barn som redan är "utbildade" i skolsystemet, men hos dom yngsta barnen måste lek vara det viktigaste verktyget. Jag tror att om barn inte tränades för att lära sig på ett visst sätt i skolan, så skulle lek strategin vara det bästa tillvägagångssättet för alla åldrar, eftersom det handlar om utforskning - hela barnet, inte bara vissa kognitiva delar. . Erik delade en pdf av en artikel som han skrev - du kan läsa den här- och det slog mig hur relevant det var för den här serien om framtidens förskola (och skolan). (alla citat i denna post kommer från pdf, och jag har översatt)
vi lyfter en generation av "utmärkta får" som blomstra bland standardiserade tester men blir alltmer oförmögna att tänka själva
Jag tror att detta är ett problem inte bara för barnen/eleverna utan också för lärarna ... Jag tror att dom/vi har varit inom detta system för att vara "utmärkt får" att vi följer status quo, vi glömmer att titta över väggen och se att gräset är annorlunda på andra sidan ... Så inte bara behöver vi uppmuntra barn att börja tänka för sig själva, även lärarna behöver detta stöd. Därför är filosofi med barn ett så bra verktyg ... genom att lära sig att bli en facilitator lär vi oss också ett nytt sätt att vara en lärare ... ett mer demokratiskt förhållningssätt. Detta filosofiska tillvägagångssätt, där lek spelar en stor roll, skapar en känsla av jämlikhet ... där vi alla lyssnar på varandra med respekt ... barn och vuxna. Vad jag såg, och även Erik såg, är att barnen tar dessa värden som de hämtar under filosofisamtalen och började tillämpa det inom deras lek ... Jag skapade lek och inlärningssituationer som gjorde det möjligt för dem att öva dom färdigheter dom-behövde för filosofi sessioner - veckoplanering var sammanvävda - tvärvetenskaplig - Original lärande.
Problemet, vi föreslår, är att dagens lärare har så bråttom att får svar på frågorna att de inte tillåter barnen att ställa frågor. Som ett resultat kan eleverna inte hitta den "djupa strukturen" av problem. Kunskapsorganen slår sålunda dem som bortkopplade fakta, snabbt bortglömda.


Därför hjälper filosofi med barn ... det gör det möjligt för läraren att sakta ner tillräckligt för att barnen ska börja tänka på frågor ... skiftar lärandet från produktbaserat (fyller barnet med känt innehåll/kunskap) till processbaserade (utforska lärande tillsammans). Genom att starta filosofi med barn i förskolan får barnen färdigheter (och lärarna samtidigt) de behöver för kritiskt, kreativt och empatiskt tänkande ... alla färdigheter som upprepas ofta online som färdigheter som behövs för framtiden. Men det räcker inte att bara börja med det här filosofiska tillvägagångssättet i förskolan, det måste fortsätta i skolan. Detta tillvägagångssätt tillåter inte bara barn att utforska lärande utan också att lära sig att socialt samverka med andra på ett positivt sätt. Det jag märkte var att barn med autism och andra diagnoser inte behövde anpassa sig till normen ... i stället mötte normen dom halvvägs ... alla barn lärde sig att acceptera varandra ... dom förstod att varje barn tog med sig något unikt till gruppen, de lärde sig hur man lyssnar med respekt ... och det inbegrep att lyssna på den autistiska barnets behov. Jag, som lärare, behövde inte vara barnets stöd, hela gruppen gjorde det med mig. Alla barn tog ansvar för att de inte skulle bidra extra till problemet (sensorisk etc) så att alla barn kunde delta. Det här händer naturligtvis inte över natten ... Jag var med den här gruppen barn i nästan 4 år från när de var 2 och 3 år gamla tills dom började skolan. Det var en process ... och relationer var en viktig del av detta, förtroende är viktigt - och med Jools Page ord - är professionell kärlek avgörande. Att dela med sig av idéer, att utmana idéer, att lära av varandra, kräver trygghet. Så filosofiska samtal är inte bara en akademisk träning eller ett "event" som du tillägger in i veckan ... det kräver hela barnet, hela läraren, professionell kärlek. På ett sätt är det holistiskt ... barnet behöver förstå sig själva och vara öppet för andra, de behöver utveckla relationer med dom vuxna och barn runt omkring dom och utveckla också en förståelse för världen ... filosofin hjälper till med det, men resten av för/skola veckan behöver också stödja det.
 På vad Wartenberg kallar "lärarcentrerad" -modellen vet läraren innehållet, eleverna inte, och lärarens jobb är att hälla kunskap i elevernas tomma hjärnor. Däremot artikulerar Wartenberg en elevcentrerad modell som erkänner att barn är människor med egna intressen, bekymmer och sätt att närma sig saker.
För att undvika att barn ska gå som får, måste vi börja med oss ​​själva som pedagoger, och även förskolan/skolan. Jag påverkas av Malaguzzi och Reggio Emilia Approach - och den tredje pedagogen (klassrummet som pedagog) är en viktig del av det. Det handlar inte bara om att förändra vår förståelse av barn, lärande och undervisning. Vi måste också ompröva utrymmet ... hur skapa vi en elevcentrerad modell i stället för en lärarcentrerad modell i den tredjepedagogen? Hur uppmuntrar rummet att hela barnet ska delta, utveckla relationer, förtroende och interaktion? Finns det en mängd olika utrymmen för möten ... och vad möter barnen? Möta varandra, världen, material, erfarenheter, känslor ... Vi måste också vara avsiktliga i vår design för att skapa en tredje pedagog som uppmuntrar till lyssnande, kritiskt, kreativt och empatiskt tänkande, samt delning av idéer och lärande.
Till exempel "Varför ska vi dela?" Den här frågan, som kan tyckas enkelt, kan besvaras på ett antal olika sätt, som var och en har försvarats i den filosofiska litteraturen: a. En auktoritet berättade för mig att göra det (relativism/gudomlig command theory) b. Det gör min vän glad (altruism) c. Det gör mig glad (egoism) d. Det gör alla lyckliga (utilitaristiska) e. Det behandlar alla rättvist (deontologi/rättighetsteorin) Genom att välja frågor som vi som vuxna inte kan svara på på ett visst sätt, ställer vi scenen för barn att ha meningsfulla diskussioner och gör dem till våra jämlika på väldigt äkta sätt.


Som pedagog behöver vi leta efter processfrågor ... som Erik skriver ovan, att vi som vuxna inte bara ställer en fråga som vi vet svaret till ... men ger utrymme att utforska idéer tillsammans som jämlikar. Detta tillvägagångssätt kräver att vi som lärare ska lära känna dom barn/elever vi arbetar med så att vi bättre kan förstå hur man ställer dessa frågor. Vi lär oss deras intressen (eftersom frågan måste vara meningsfull för de deltagande), lär vi oss hur de tolkar frågor, vi lär oss vad ordförråd de förstår (eftersom de behöver kunna förstå frågan) etc ... det kan innebära att man leka med frågor under planeringstiden - inte bara för att hitta den rätta frågan att ställa, men också att tänka på möjliga vägar som barnen kan ta och att förbereda sig med extra frågor för att stödja barnen i deras tänkande ... speciellt i de tidiga dagarna när barnen behöver pedagogen som förebild ... så småningom blir barnen bättre och bättre att ställa frågor själva. Vi måste också tänka på frågor och möjliga vägar eftersom man måste vara beredd att tala om och stödja den riktning barnen tar samtalet ... och vissa ämnen är svårare för vissa vuxna än andra (tabu eller känsliga ... döden etc). Om du inte känner dig bekväm med den möjliga riktningen, kanske en annan fråga borde ställas (eller en annan lärare frågar det) - så att det är barnen som leder dialogerna och inte den vuxna som styr det (vi behöver vägleda det, men inte kontrollera det).
Projektets mest bestående fördel är kanske hur det har förvandlat skolans kultur. Medan lektionsplaner som var omsorgsfullt utformade kring filosofiska pussel gav möjlighet att träna nya färdigheter och uppmuntra olika perspektiv, var det först efter att dessa färdigheter och perspektiv blev naturlig (lsecond nature) som projektet verkligen tog av sig. Våra barn tog förarsätet, frågade sina egna frågor och diskuterade med varandra i en tankeväckande, regel-styrd dialog. När det gäller läroplanen är sådana elever väl rustade att se kopplingar mellan idéer och behålla det de har lärt sig, av den enkla anledningen att de lär sig själva.
Framtidens förskola behöver handla om att skapa ett barn-centrerat läromiljö ... genom att förändra pedagogens roll ... och ovanstående citat delar också det jag lärde mig ... att det tar tid ... att vuxna behöver att öva detta tillvägagångssätt för att det ska bli naturlig och för detta demokratiska tillvägagångssätt att lära sig verkligen blir en redskap. Det är OK att känna sig nervös över tillvägagångssättet, det är okej att göra misstag, eftersom det är en del av lärandet för barn och vuxna, men vi måste jobba på det för att bli bättre, så att det blir naturlig. Filosofi med barn, för mig, handlar inte bara om att uppmuntra barn/elever att tänka, och inte vara "utmärkt får" - utan också för de vuxna/pedagoger ska bryta sig ur "utmärkt får" -metoden ... och när man är fri från det är det så mycket lättare att hoppa och titta över den där väggen .. men ... om ledarfåren ska hoppa och titta över väggen och hitta ett sätt att komma över den andra sidan ... kommer de andra fåren att följa ... de är smartare än vad vi tycker .. . får i Yorkshire (min födelseort, roligt nog) - inte att jag säger att jag är ett får eller något ... haha.

Suggested links Jools Page - Professional Love (she also has a book out, check it out, it should be essential reading for all working with young children) Bric Project - this is a post about a conference I attended last year where settings in Northern Italy, UK and Sweden participated in children being outside and a part of the community they lived in, rather than behind the wall of the institution.

Monday, 11 June 2018

The future of preschools (1)... förskolans framtid (del 1)

In the last few weeks I have had the pleasure to visit and meet a variety of educators and talk about early childhood education - from a Slovenian perspective, a preschool inspired by Reggio Emilia in Haninge and a holistic preschool near Karlstad... each with a foot in the now, the past and looking to the future...

My time in Värmland included long talks about child empowerment and democratic learning together with Emma and her partner Torbjörn... this has really made me think more deeply about the future of education, and especially preschool.

During the evening we listened to Pink Floyd's "Another Brick in the Wall" - it seemed appropriate for what we were talking about... and I remember it vividly from my own childhood as the music video scared the socks of me...

But this wall... this brick wall ... it seems to be saying stop to change because it has been built so high... and there are those who fear what might be on the other side, and those that don't have the strength or energy to climb over.

Schools and preschools are institutions. We need to be jumping and seeing what is on the other side of that wall - we need to be thinking about tearing it down. Maybe the boundaries of education should not be so fixed?

This coming week I will be exploring how holistic education, philosophy with children, democratic classrooms, and Original Learning should be essential components of preschool... and that preschool should be influencing school.

I still have my apprehensions about bringing in "school" terminology into the preschool when everyone seems to be wanting to define it in a different way from how it is used in schools... shouldn't the Swedish early years sector decided to use their own words, define the process rather than schoolifying it?
As a person who thinks that the school system needs reforming to meet then needs of the digital age students where knowledge and media is easily accessed... I feel that using words from this out-dated system is not the way forward, but a feeble attempt to try and raise the status of preschool through using words that society is familiar with in a school context...
but I will talk about this more during the week...

(på svenska efter bilderna)




Under dom senaste veckorna har jag haft nöjet att besöka och träffa en mängd olika lärare och prata om förskolan - från ett slovenska perspektiv, en förskola inspirerad av Reggio Emilia i Haninge och en holistisk förskola/skola nära Karlstad ... var och en med ena foten i nuet, den andra i det förflutna samt blicka på framtiden.
Min tid i Värmland omfattade långa samtal om barn "makt" (empowerment) och demokratisk inlärning tillsammans med Emma och hennes partner Torbjörn ... det här har verkligen gjort mig att tänka djupare på framtidens utbildning, och särskilt förskolan. Under kvällen lyssnade vi på Pink Floyds "Another Brick in the Wall" - det verkade lämpligt för vad vi pratade om ... och jag minns det från min egen barndom när musikvideon skrämde ihjäl mig ... Men den här väggen/mur ... tegelstenen ... det verkar säga att sluta förändras eftersom den har byggts så högt ... och det finns dom som fruktar vad som kan vara på andra sidan, och de som inte ha varken styrkan eller energin att klättra över.
Skolor och förskolor är institutioner. Vi måste hoppa och se vad som finns på den andra sidan av den där väggen/mur - vi måste tänka på att riva ner den. Kanske bör gränserna för utbildningen inte vara så stadig? Under kommande veckan kommer jag att undersöka hur holistisk utbildning, filosofi med barn, demokratiska klassrum och "Original Learning" borde vara viktiga komponenter i förskolan ... och att förskolan ska påverka skolan. Jag är fortfarande lite orolig om att använda "skol" terminologi till förskolan när alla tycks vilja definiera det på ett annat sätt än hur det används i skolan ... borde inte den svenska förskolan bestämma sig för att använda deras egna ord, definiera processen istället för att skolifiera det? dvs ordet "undervisning"
Som en person som tycker att skolsystemet behöver reformera för att möta behov av dom digitala-ålders elever - där kunskap och media är lättillgängliga ... Jag anser att det är inte vägen framåt med att använda ord från det här föråldrade systemet utan ett svagt försök att öka förskolans status genom att använda ord som samhället är bekant med i ett skolförhållande ...
Jag tror på förskolan. Jag tycker att förskolan ska ha drivkrafter att ändra skolan - och på det viset skapa bättre lärande förutsättningar för alla barn.
men jag kommer att dela mera av mina funderingar i framtida inlägg...

för att läsa om mitt besök på den holistiska förskolan (Backa Friskola) - följa denna länk
för att läsa om Andens förskolan i Haninge - läsa här