Monday, 24 September 2018

lawnmower and helicopter teachers?

(på svenska efter 3.e bilden)

The other day I shared a post about the world going safety mad after reading an article about how at an setting in Edmonton, Canada, children were being asked to wear helmets at playgrounds... (which for me makes absolutely no sense, because it is dangerous to wear helmets when climbing).

The term lawnmower parenting was brought up... which to extent and purposes is the same as curling parents... the idea that the adult clears the way for the child so they take the right path to happiness.
I have written about this "happiness trap" before... you can read it here a post about happiness being equated with success - this was written five years ago... so I hardly feel that this is a new thing, it just been given yet another word.

Are we too focussed on individual happiness as a success marker that we pave the way for them to achieve this emotion? I know I have worked at places where management has called up the staff of the group with 8 new one year olds and complained that the children cry too much and that they should be happy. It shocks me every time... surely these one year olds have the right to mourn the loss of what was their daily routine with their parents before moving on to accept and enjoy their new daily routine at preschool (which they all did within 4 weeks, of course some children take longer). It saddens me that these settings are ignoring the children's need to respond in their own way, measuring success on the children's lack of crying and their perceived happiness. Does this not put pressure on teachers to trample over the children's emotions and side-track them into "being happy"?  is this not encouraging the children to pretend to be happy to please the adults... the post I wrote five years ago where I chatted with a much younger colleague said that this was a stress - the need to pretend to be happy and be competent to please the teachers and parents around them.

So in early childhood education what does this mean?
I think we need to examine what is a competent child? And are we putting too much emphasis on children as individuals that then need our adult support to facilitate their learning... or are we seeing them as collectively competent where they can facilitate each other and therefore the educator does not need to be the one that clears a pathway forward in their learning... but that the children learn to identify potential problems, and obstacles in their learning and play and can work together to resolve and overcome them...
I have found that working philosophically with children (of all ages) has enable children to see each other as resources and be less dependant on the adult (teacher/parent). It has also created a space where the children understand each others strengths and weaknesses and support each other - they then create an inclusive environment for learning and play. In our philosophy sessions with young children I have explored emotions, and power, creativity, fear, danger, and many other topics that allow the children to understand the complexity of life and the value of all their emotions. Reflection has become a part of risk-management, of setting up play, or analysing how to continue in a way that everyone feels welcome in their own way... that we do not all have to think the same... react the same... be happy to be valued...

As I wrote in my most recent post about the world going safety mad... we need to take a step back and rethink what is it we are trying to do as teachers... how do we make a child feel competent? Do we lift them up onto the climbing frame so they feel the rush... or do we let them struggle and manage it on their own? To feel the power of their own achievement. No need to rely on an adult to succeed...
we used to chant "child power" frequently during the week... to remind the children that they can, that sometimes it take time to practice, sometimes we need help from peers, but we do not always need to turn to an adult to achieve.

I think to an extent we need to be garden managers rather than lawnmower teachers or helicopter teachers (coming in to fix it when it does not work) - that we plan the garden so that there is appropriate challenge that allow the children to feel capable and competent, but also not able to do/manage everything right away... there needs to be things to strive for, to practice to master. There needs to be surprises and magic to awaken interest, there needs to be relaxing areas that feel safe so that the children can wind down and reflect and digest what they have experienced and learned... there needs to be space for collaboration and also for the individual. That children can be a part of a group without feeling overwhelmed.
We need to attend to this garden so that we are not mowing the grass to direct where the children go, or to make it easy for them to learn and develop, but that we design it so that it motivates them to overcome the obstacles (that are a part of the learning and development process)

I think many educators are trapped by policies that do not give them the freedom to allow children to learn in this way... certain things have to be learned by a specific age and in a specific order... so the garden has to be mowed to ensure the children reach their expected targets... the teachers are also required to keep children ridiculously safe in many areas... the risk of being sued is all too real... and that means the teacher has to either mow the way so it is free from risk, or constantly be a helicopter so they can intervene before something happens...
This is not allowing the children to develop their own sense of risk assessment, their own sense of emotional self regulation and understanding it is not allowing the children to be competent... the word competent is then being used as they can dress themselves, go to the toilet themselves etc.. not a holistic competence, but just certain actions that can be checked off the competency list!
can hold a pen - check
use scissors - check
say the alphabet - check
count to ten - check
It is not real competency - it is more of an academic competency.  I think there is too much focus on academic learning rather than on trusting the intelligence of the child.

Albert Einstein is quoted as saying "The true sign of intelligence is not knowledge, but imagination"
and Alison Gopnik says that play is the mother of invention...

This means this garden we are tending to needs to be a space of imagination and experimentation, of play and invention - ideas that might not be new to the world, but are new to the children.

To avoid being a lawnmower or helicopter educator we need to trust children...  which as you see in the quote above, John Holt says is incredibly hard because we have not been trusted ourselves as children. We do not know what it feels like to be trusted as children, so how do we enable children to feel trusted...? I guess we have to be pioneers in that sense... we have to use our imagination... we have to create possibilities that allow trust.

It does not mean that children can automatically do everything - that is not what competence means to me... believing in the competent child is, for me, about trusting that they are capable of more than what we were entrusted with as children. A belief in their ability to learn... a belief in play... a belief in each child's desire to reach their potential. As teachers we are there to facilitate that desire, the curiosity to learn how and why and what, the need to be a part of a community (and that being a part of a community is complex, multi-layered and unique for each person - there is not one way to contribute, collaborate or participate).

If we are mowing pathways, or hovering above ready to swoop in and fix, then we are perpetuating the progress of the past... we are not exploring new ways, discovering the progress of today and the future...  except for those brave enough to break free of the pathways and explore the long grass...

(further links after the Swedish translation - svensk översättning efter bilden)

Häromdagen delade jag ett inlägg om att världen är trygghets tokig efter att ha läst en artikel om hur vissa i Edmonton, Kanada, bad barn att bära hjälmar på lekplatser ... (vilket för mig är helt meningslöst, för det är farligt att bära hjälmar när man klättrar klätterställningen osv).

Begreppet gräsklippare föräldraskap har tagits upp ... vilket i stor utsträckning är detsamma som curlingföräldrar ... tanken att vuxen rensar vägen för barnet så att de tar rätt väg till lycka.
Jag har skrivit om den här "lyckans fälla" innan ... ni kan läsa den här - ett inlägg om hur lycka likställas med framgång - det var skrivet för fem år sedan ... så jag känner knappt att det här är ett nytt begrepp, det har bara ytterliga ett ord.

Är vi för fokuserade på individuell lycka som framgångsmarkör att vi bana väg för dem för att uppnå denna känsla? Jag vet att jag har jobbat på platser där ledningen har kallat gruppens personal med 8 nya ett-åringar och klagade på att barnen gråter för mycket och att de borde vara lyckliga eller "färdig inskolad". Det chockar mig varje gång ... säkert har dessa ett-åringar rätten att sörja för förlusten av vad deras dagliga rutin var med sina föräldrar innan de fortsatte att acceptera och njuta av sin nya dagliga rutin på förskolan (som de alla gjorde inom 4 veckor , naturligtvis tar vissa barn längre tid). Det beklagar mig att dessa inställningar ignorerar barnens behov av att uttrycka sig och besvara situation på sitt eget sätt, att man mäta framgång på barns brist på gråt och deras upplevda lycka. Det finns en risk då att lärare känna sig tvungen att ignorera över barnens känslor och se till att dom "ska vara lyckliga"? Uppmuntrar inte detta för att barnen kanske låtsas att vara glad att behaga de vuxna ... i inlägget jag skrev för fem år sedan pratade jag med en mycket yngre kollega som sa att det här var en stress - behovet att låtsas vara lycklig och vara kompetent för att behaga lärarna och föräldrarna omkring dem.

Så vad innebär det här inom förskolan?
Jag tror att vi måste undersöka vad som är ett kompetent barn? Och lägger vi för mycket tonvikt på barn som individer som då behöver vårt vuxna stöd för att underlätta deras lärande ... eller ser vi dem som kollektivt kompetenta där de kan underlätta varandra och därför behöver pedagogen inte vara den som rensar en väg framåt i deras lärande... men att barnen lär sig att identifiera potentiella problem och hinder i deras lärande och lek och kan arbeta tillsammans för att lösa och övervinna dem...
Jag har funnit att arbeta filosofiskt med barn (i alla åldrar) har gjort det möjligt för barn att se varandra som resurser och vara mindre beroende av vuxna (lärare / förälder). Det har också skapat ett utrymme där barnen förstår andras styrkor och svagheter och stöder varandra - de skapar sedan en inkluderande miljö för lärande och lek. I våra filosofiska sessioner med unga barn har jag utforskat känslor, makt, kreativitet, rädsla, fara och många andra ämnen som gör att barnen kan förstå livets komplexitet och värdet av alla sina känslor. Reflektion har blivit en del av riskhantering, uppläggning av lek eller analysering av hur man fortsätter på ett sätt som alla känner sig välkomna på egen väg ... att vi inte alla måste tänka på samma sätt... reagera på samma sätt ... var glad för att värderas ...

Som jag skrev i mitt senaste inlägg om världen går säkerhets tokig ... vi måste ta ett steg tillbaka och ompröva vad är det vi försöker göra som lärare ... hur gör vi ett barn känner sig kompetent? Bära vi dem upp på klätterställning så att de känner rushen ... eller låter vi dem kämpa och hantera det på egen hand? Att känna kraften i sin egen prestation. Inget behov av att lita på en vuxen för att lyckas...
vi brukade sjunga "barn power" ofta under en vecka... för att påminna barnen att de kan, det tar ibland tid att träna, ibland behöver vi hjälp från kamrater, men vi behöver inte alltid vända sig till en vuxen för att uppnå målet.

Jag tror att vi, på ett sätt, måste vara trädgårdsmästare snarare än gräsklippare eller helikopterlärare (kommer in för att fixa det när det inte fungerar) - att vi planerar trädgården så att det finns en lämplig utmaning som låter barnen känna sig kapabel och kompetent, men inte heller för lätt - att det finns saker  som dom inte kan göra/hantera på en gång... det måste finnas saker att sträva efter, att träna för att behärska. Det måste finnas överraskningar och magi för att väcka intresse, det måste finns avkopplande områden som känns trygga så att barnen kan ta det lugnt och reflektera och smälta vad de har upplevt och lärt sig ... det måste finnas utrymme för samarbete och även för individen. Att barn kan vara en del av en grupp utan att känna sig överväldigad.
Vi måste ta hand om trädgården så att vi inte klippa gräset för att styra vart barnen går eller för att göra det lätt för dem att lära och utveckla, men att vi utformar det så att det motiverar dem för att övervinna hindren (en del av inlärnings- och utvecklingsprocessen)

Jag tror att många lärare runt om i världen är fångade av skolregler som inte ger dem frihet att låta barn lära sig på detta fria sätt ... vissa saker måste läras vid en viss ålder och i en viss ordning ... så trädgården måste vara klippt för att se till att barnen når sina förväntade mål ... lärarna är också skyldiga att hålla barn för tryggt på många områden i världen (även i Sverige på vissa håll) ... risken att bli stämd är alltför verklig... och det betyder att läraren måste antingen klippa på ett sätt så det är riskfritt, eller ständigt vara en helikopter så att de kan ingripa innan något händer...
Detta gör det inte möjligt för barnen att utveckla sin egen känsla av riskbedömning, sin egen känsla av känslomässig självreglering och förståelse, att det inte tillåter barnen att vara kompetent ... ordet kompetent används kanske mer som självständig  - som de kan klä sig, gå till toaletten själv etc etc .. inte en helhetlig kompetens, men bara vissa åtgärder som kan kontrolleras av en kompetenslista!
kan hålla en penna-check
använd sax - check
säg alfabetet - check
räkna till tio - check
Det är inte en genuin kompetens  mer en självständighet eller en akademisk kompetens. Jag tror att det finns för mycket fokus på akademiskt lärande snarare än att lita på barnets intelligens.

Albert Einstein är citerad som säger "Det sanna tecknet av intelligens är inte kunskap, men fantasi"
och Alison Gopnik säger att leken är modern till uppfinning ...

eftersom vi kan tänka oss, vi kan ha uppfinning och teknik.. Det är egentligen lek, inte nödvändighet som är modern till uppfinning.
Det betyder att den här trädgården vi använda - behöva vara ett utrymme för fantasi och experiment, lek och uppfinning - idéer som kanske inte är nya för världen, men är nya för barnen.

Det betyder inte att barn automatiskt kan göra allt - det är inte det som kompetens betyder för mig... Att tro på det kompetenta barnet är för mig som att lita på att de har kapacitet för mer än vad vi anförtrotts som barn. En tro på deras förmåga att lära sig ... en tro på lek... en tro på varje barns önskan att nå sin potential. Som lärare är vi där för att underlätta den önskan, nyfikenhet att lära oss hur och varför och vad, samt behovet av att vara en del av ett samhälle (och att vara en del av en gemenskap är komplex, flerskiktad och unik för varje person - det finns inte ett sätt att bidra, samarbeta eller delta).

Om vi ​​klippar vägar eller svävar över redo att sväva in och fixa, fortsätter vi fortidens framsteg... Vi utforskar inte nya sätt eller upptäcker framstegen idag och i framtiden... förutom de modiga tillräckligt för att bryta sig ur vägen och utforska det långa gräset...

Undervisning på det här sättet är att skapa en trädgård av möjligheter, att se till att det finns full med lämpliga möjligheter som är tillgänglig för alla genom samarbete och övning. Att vara en guide att stimulera, inspirera samt besvara. Kunskap kan vara en lockelse, eller en magnet, ett svar, ett gemensam äventyr, erfarenhet - det är en del av en process av en helhet.

Knowledge maybe even a scratch to relieve an itch!

Rise of the Lawnmower Parent - Pittsburg Moms Blog
Lawnmower parents are the new helicopter parents - We Are Teachers
Learning is Fun - a post I wrote to explore that lessons should not be made playful or fun (this is in a sense lawnmower teaching... making the lesson more palatable) but that there should be joy in learning... and that play can be key to this... and getting a better understanding of HOW children learn is essential
Hygge in Preschool - don't get me wrong, I am all about preschool to be a safe, pleasant place to be where the children experience joy... but can happiness be marketed in certain ways... should it be a trend... is this Hygge trend part of the lawnmower teaching approach? Something that I will have to reflect on more I think...

Thursday, 20 September 2018

the world is going safety mad...

Tuesday, 11 September 2018

The story of play...

svenska efter bilderna

Six years ago I started the International Fairy Tea Party as a tool for adults to step into the world of play. I often feel that adults tend to have an intellectual or emotional relationship with play from an adult perspective reminiscing on their childhood - or discussing with others about what is play really.

The idea is that the tea party is an excuse to experience play and imagination again.
I see some educators struggle with the idea of fairies - they are not real, should we do this, I cannot pretend like that - and in a way that is the whole point. To encourage educators (adults) to revisit their days of imagination - when jumping was flying, when magic was possible and maybe fairies do exist.

I have asked preschool children about whether fairies exist - some say yes, they have seen them, others say they are pretend real, others say no... some say no and then go on to say they met one the other day as they get swept away into the magic of the play. They know they belong in books but want to be a part of the play...

Its like watching young children role-play. They don't just pretend to be a lion, tiger, cat, monster etc they become it. They do not need dress up either until later on when they play becomes more representational...

I remember overhearing a conversation between two children playing snakes...
"why are you talking to me.... talk to me... answer me..."
"I am a snake, I can't talk"

I love watching role-play - watching how it develops over the years (especially when I have had the great fortune to follow the same children for almost 4 years) - I saw how they became their play, playing side by side, to more interaction, to representation and the children told a story... there was like a constant narrator directing the play, all children exchanging ideas in this role, but some children more dominant in their story telling than others. This dialogue play then allowed them to play even on the walk to the playground/park/forest as they could talk about who was going to be what, how the play would begin etc.

The fairy tea party was like setting up a stage for the children to play on. Various activities available for the children to freely move between, as well as space for role play. This allows the activities to inspire the role play, the role-play to inspire the activities, as suddenly a group of pirate fairies would sit down to make wands together and hatch a plot as to how these wands could wreak havoc on the zombie island and get the treasure...

By the adults getting dressed up in fairy attire we are also stepping into this play... pretending to be fairies with the children... the dress up also creates an equality... we are there with the children in the play as active participants - not our usual educator selves watching, teaching, "policing" the play. Some educators feel nervous about getting dressed up... but the beauty of this fairy tea party is that there in an emphasis on breaking the stereotype of what is a fairy and how do they look like. Do they have wings or not? what colours do they like? Do they wear trousers? What sort of wings do they have (if they have wings) - big, small, on the back, arms, head, ankles etc etc? The staff I have worked with I have always encouraged to challenge thinking... to not all come in pink, that male teachers maybe wear glitter, paint nails, and have rainbow wings, while female teachers wear trousers in stereotype "boy colours".. So that the children can feel that all is allowed, that all colours are for everyone, sparkles are not just for girls and fairies are not either.
This is something that I have also talked with the parents about... to encourage them to think about what does a fairy look like - so that we can avoid all the girls coming in pink tutus and the boys in green  because despite us doing the work with the children the parents did not reflect.
If we want this play to be FREE, then we need to allow the children the freedom to express their inner fairy so to speak... and that there is freedom in how that should be expressed...

I have dressed as a light pink fairy in a long dress and white wings, as a green fairy with trousers and a peter pan like top with green wings, as a silver fairy and as a black fairy with massive black cape like wings... each time a conscious effort to explore what is a fairy in this play of ours...

By participating in the play on a day like this then we can be play role-models too. How do we interact with others, with the materials, with the location and with our imaginations? How do we create inclusive play where all feel welcome? What words do we use? What physical space have we created? How does our body language communicate? Play allows us to explore all of this with the children.

The Fairy Tea Party is also about giving educators the chance to see the learning in the play... I want the focus to be on this direction... not making learning playful, but that the teacher/educator can see the learning that naturally occurs in the play.

I hold a lot of workshops on this... of encouraging educators to play and then to reflect on the play from a pedagogical point of view. I think this will be even more important in Sweden now with the focus on teaching in the new preschool curriculum but where play is still the most important element for children.
How do teachers engage children in play and learning. Is it OK to have lessons? Can play be lessons? If so how can play be structured so that it is teaching?
These are the ideas that I really want educators to explore during the Fairy Tea Party... let the focus be on play and imagination - a space where children can feel safe and enjoy - but that during reflections after the event analyse what has been learned. The social-emotional learning, the physical learning and the cognitive learning (and yes divide this up into subjects if this is what your curriculum requires - literacy, art, maths, science etc) - what areas did the party cover, what was not covered... asking why all the time.

I am a person that believes in play as something that belongs to us all... not just children. I also believe strongly that children need play just as we need air to breathe.
My idea of original learning is such that play and learning are not separated into two different entities, but are woven together - that real, deep learning happens in the weaving - not in the fringes where there is just learning or just playing (even though learning can/does occur there, it does not have the same depth or longevity as when play and learning are interwoven).

Play is often described as something that is done freely and by choice - which means learning/lessons can be play. Then there is play that is not by choice, but freely engaged in... and there is play that is not by choice and is engaged against the child's real will... it is a must from beginning to end.

I think "fun" lessons can often end up being the latter - especially in some learning environments where the focus is on the learning rather than the play. Children will not engage with the learning in the same way... it is much more likely to be superficial and soon forgotten.
I think that there are educators that are amazing at knowing their children and setting up an activity or play scenario that allows the children to freely engage and learn at the same time. They are also designed to ensure that the group is included, and that all needs are being met... ie the educator understands how play impacts physical development, social interactions, emotional regulation and cognitive stimulation - and uses play as the tool so that the children evolve at their own pace and able to reach their own potential - as individuals, but also very importantly, as part of a group.

This me/we relationship is really helped by philosophy with children. I really cannot press the point enough about how useful a tool this is... not just for the children learning how to be social beings and democratic in their play and learning... but also for the educator to learn how to take  a step back and empower the children.

In my next post I will write about play and the Swedish curriculum...

på svenska efter bilderna

the fairy tea party is about breaking out of established patterns... to see the environment, play, each other in a new way...

För sex år sedan startade jag International Fairy Tea Party (älvkalas) som ett verktyg för vuxna att komma in i lek-världen. Jag känner ofta att vuxna tenderar att ha ett intellektuellt eller känslomässigt förhållande med lek från ett vuxenperspektiv som blir påmind av sin egen barndom - eller diskuterar med andra om vad lek egentligen är.

Tanken är att te-fest är en ursäkt för att uppleva lek och fantasi igen.
Jag ser att några utbildare kämpar med älva-idéen - de är inte riktiga, borde vi gör det,  jag kan inte låtsas på det viset - och på ett sätt är det hela meningen. Att uppmuntra pedagoger (vuxna) att återkomma sina fantasidagar - när att hoppa var lika med att flyga, när magi var möjligt och kanske feer och älvor  existerar.

Jag har frågat förskolebarn om huruvida feer/älvor existerar - vissa säger ja, de har sett dem, andra säger att de är verkliga på låtsas, andra säger nej ... några säger nej och fortsätter sedan med att säga att de träffade en häromdagen för att då blir barnen en del av lek-magin. De vet att de tillhör böcker men vill vara en del av leken ...

Det är som att titta på yngre barns rollspel. De låtsas inte bara att vara en lejon, tiger, katt, monster osv, de blir det. De behöver inte klä upp sig förrän senare när de spelar blir mer representativa ...

Jag kommer ihåg när jag hörde ett samtal mellan två barn som leka ormar ...
"varför pratar du inte med mig .... prata med mig ... svara mig ..."
"Jag är en orm, jag kan inte prata"

Jag älskar att observera rollspel - titta på hur det utvecklas under åren (speciellt när jag har haft stor lycka att följa samma barngrupp i nästan 4 år) - Jag såg hur de blev sin lek och lekade sida vid sida, sedan blev det mer interaktion, och representation - barnen berättade en historia ... det var som en konstant berättare som styrde leken, alla barn utbyter idéer i den här rollen, men några barn dominerar i sin berättande av leken än andra. Denna dialog-lek skapade möjlighet att de kunde leka även på promenad till lekplatsen/parken/skogen som de kunde prata om vem som skulle bli vad, hur leken skulle börja  - och ofta i sina roller.

Älvkalaset var som att skapa en scen för barnen att leka på. Olika aktiviteter tillgängliga för barnen att fritt röra sig mellan, liksom utrymme för rollspel. Detta gör det möjligt för aktiviteterna att inspirera rollspelet, rollspelet för att inspirera aktiviteterna, så plötsligt skulle en grupp piratälvor sätta sig ner för att skapa trollspö tillsammans och kläcka en plan om hur dessa trollspö skulle kunna utgöra kaos på zombieön och få skatten ...

Genom att de vuxna klär sig upp i älvkläder går vi också in i leken ... låtsas vara älvor med barnen ... klä upp skapar också en jämlikhet ... vi är där med barnen i leken som aktiva deltagare - inte vår vanliga pedagogiska, undervisande själva som "poliserar" leket. Några pedagoger känner sig nervös för att klä upp sig ... men skönheten i denna älkalas är att det ligger i fokus på att bryta stereotypen av vad som är en älva och hur ser de ut. Har de vingar eller inte? vilka färger tycker de om? Bär de på byxor? Vilka slags vingar har de (om de har vingar) - stora, små, på baksidan, armar, huvud, vrister etc etc? Jag har altid uppmanat personalen att tänka utanför lådan ... att inte alla kommer i rosa, istället att vissa manliga lärare kanske bär glitter, målar naglar och har regnbågsvingar, medan några kvinnliga lärare bär byxor i stereotypa "pojkfärger". Så att barnen kan känna att allt är tillåtet, att alla färger är för alla, är glitter inte bara för tjejer och älvor inte är heller.
Det här har jag också talat med föräldrarna om ... att uppmuntra dem att tänka på vad en älva ser ut - så att vi kan undvika alla tjejer som kommer i rosa tutus och pojkarna i grönt för att trots att vi gör det arbeta med barnen har föräldrarna inte fått möjlighet att reflektera.
Om vi ​​vill att denna lek ska vara FRI måste vi tillåta barnen friheten att uttrycka sin inre "älva"  ... och att det finns frihet i hur det får uttryckas ...

Jag har klädd som en ljusrosa älva i en lång klänning och vita vingar, som en grön fe med byxor och en Peter Pan-aktig topp med gröna vingar, som en silverfe och som en svart älva med massiv svarta vingar på armarna ... varje gång en medveten ansträngning för att utforska vad som är en älva i detta lek vi gör ...

Genom att delta i leken under en dag som denna kan vi också vara förebilder. Hur interagerar vi med andra, med materialet, med platsen och med våra fantasier? Hur skapar vi inkluderande lek där alla känner sig välkomna? Vilka ord använder vi? Vilket fysiskt utrymme har vi skapat? Hur kommunicerar vårt kroppsspråk? Lek tillåter oss att utforska allt detta med barnen.

Fairy Tea Party handlar också om att ge pedagogerna chansen att se lärandet i leken ... Jag vill att fokus ska vara i den här riktningen ... inte göra lärande lekfullt, men att pedagogen kan se lärandet som naturligt förekommer i leken.

Jag håller många seminarier på detta ... för att uppmuntra lärare att leka och sedan reflektera över leken ur en pedagogisk synvinkel. Jag tror att det här kommer att bli ännu viktigare i Sverige nu med fokus på undervisning i den nya läroplan, men där lek är fortfarande det viktigaste elementet för barn.
Hur engagerar lärare barn i lek och lärande. Är det bra att ha lektioner? Kan leka vara lektioner? Om så är fallet, hur kan lek struktureras så att barnen lär?
Det här är de idéer som jag verkligen vill att lärare ska utforska under Fairy Tea Party ... låt fokuset vara på lek och fantasi - ett utrymme där barn kan känna sig trygga och njuta och uppleva glädje - men under reflektioner efter händelsen analyserar vad barnen (och pedagogerna) har lärt sig. Det sociala känslomässiga lärandet, det fysiska lärandet och det kognitiva lärandet (och ja dela upp detta i ämnen om det här är vad din läroplan kräver - skrift, konst, matematik, vetenskap mm) - vilka områden omfattade kalaset, vad var inte täckt ... frågar "varför" hela tiden.

Jag är en person som tror på lek som något som tillhör oss alla ... inte bara barn. Jag tror också starkt att barn behöver leka precis som vi behöver luft att andas.
Min idé om Originalinlärning är sådan att lek och lärande inte skiljs i två olika enheter, men vävda ihop - det verkliga, djupt lärande händer i vävningen - inte i kanten där det finns endast att lära eller leka (även om lärande kan/förekommer där, lärandet har inte samma djup eller längd som när man leka och lär sig samtidigt).

Lek beskrivs ofta som något som görs fritt och valfritt - vilket innebär att lärande/lektioner kan vara lek. Men det finns lek som inte är valfritt men fritt engagera i ... och det finns lek som inte är valfritt  och går mot barnets verkliga vilja ... det är ett måste från början till slut.

Jag tycker att "roliga" lektioner ofta kan bli sistnämnda - speciellt i vissa läromiljöer där fokus ligger på lärandet snarare än lek. Barn kommer inte att engagera sig med lärandet på samma sätt ... det är mycket mer troligt att lärande är ytlig och snart glömda.
Det finns pedagoger som är fantastiska att känna till sina barn och skapa en aktivitet eller lek-scen som låter barnen fritt engagera sig och lära sig samtidigt. De är också utformade för att säkerställa att gruppen ingår och att alla behov är uppfyllda ... dvs läraren förstår hur lek påverkar fysisk utveckling, sociala interaktioner, känslomässig reglering och kognitiv stimulans - och använder lek som verktyg så att barn utvecklas i sin egen takt och kan nå sin egen potential - som individer, men också mycket viktigt, som en del av en grupp. Jag och vi.

Detta förhållande mellan jag och vi är verkligen hjälpt av filosofi med barn. Jag kan verkligen inte skriva tillräckligt mycket om hur användbart ett verktyg det här är ... inte bara för barnen att lära sig att vara sociala varelser och demokratiskt i deras lek och lärande ... men också för läraren att lära sig hur man tar ett steg tillbaka och bemyndiga barnen.

I mitt nästa inlägg skriver jag om lek och den svenska läroplanen ...

Tuesday, 4 September 2018

Älvkalas utifrån förskolansläroplan

Hej för all som undrade
här finns en dokument ni kan få tillgång till kring hur älvkalaset och "den nya) läroplan kopplas
Detta är en levande dokument, så det kommer att ändras under tiden - med mer information, och så småningom mer kring lek och andra delar av värdegrunden (även om allt detta nu finns i jag vill vara ännu mer tydlig i framtiden. Det kommer att ske dock efter 2018 älvkalas - men innan 2019 älvkalas - International Fairy Tea Party)

Den här dokument också inkludera en massa bilder av älvor utifrån en normkritisk perspektiv som ni kan skriva ut.

Hoppas att fler ta del av detta firande

Friday, 31 August 2018

Förskolans Läroplan 2018 del 1 (The new Swedish preschool curriculum)

(English after the images)

Alla citat kommer ifrån den nya läroplanen
Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund. Av skollagen (2010:800) framgår att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på
Den nya läroplan börja med att konstatera att det är en skolform, att det är demokratiskt och att det handla om att "inhämta och utveckla kunskaper och värden". Hela första stycket handla om inklusivitet - att alla har rätt att delta, blir respekterad och har lika värde. Det är först i den andra stycke om "förståelse och medmänsklighet" att det är prat om empati och omtanke, men som något som ska ingå i deras utbildning. Den tredje stycket fortsätta i liknande ande med att alla har rätt att uttrycka sina idé och åsikter och vikten att barnen får höra en mångsidigt berättelse om livet och lärande. Sedan fortsätta det med att alla förskolor runt om landet ska erbjuda en likvärdig utbildning (detta undra jag verkligen hur dom ska göra - för att jag uppleva att det finns stora skillnader även inom en stad).
Sedan blev det en tydlighet om att könstillhörighet ska inte påverka tillgång till utbildning, lek, upplevelser eller hur man är bemött (skulle vara trevlig att det var lika tydligt kring barn med olika "funktion nedsättningar" utifrån den förskolemiljö man nuvarande erbjuda - istället är det samma som vanligt att man ska anpassa efter behov - men inte tillräckligt mycket om hur man göra det som en grupp... dvs det är en individuell anpassning istället för en grupp anpassning som man ska göra kring könstillhörighet).

Det första som skrivs om "förskolans uppdrag" är
Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. Utbildningen ska utgå från en helhetssyn på barn och barnens behov, där omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet. I samarbete med hemmen ska förskolan främja barnens utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar
Precis som tidigare i år, jag reagera mot ordet "rolig" - och skrev om det i "Learning is fun"  där jag ifrågasätta att lärande ska vara roligt... vi är inte "edu-tainers" för att underhålla barn med lärande... men istället väcka en glädje hos varje barn för lärande. Om vi skapar en trygg förskola där basen är omsorg kommer barnen har energi för att utforska, leka, upptäcka och lära en massa saker - barn som är otrygga kommer inte kunna släppa behovet av att vara sedd, bekräftat och omtyckt (kanske älskad utifrån Jools Page beskriving av "professional love") och då finns det mindre utrymme för lärande och lek. För mig är det en skälvklarhet att omsorg är otrolig viktig för lärande.
Jag var på en konferens förra veckan där jag lyssnade på olika lärarutbildare från runt om i världen - alla pratade om behovet av omsorg (även i skolan) för att skapa respekt, möjlighet till reflektion osv... den enda med en agenda att separera "educare" var från Sverige och inom förskolan. Han blev inte tydlig om varför man ska ta bort "care" från "edu" men har sade det flera gånger.
Det påminde mig om den svenska mode för några år sedan att ta bort "nyckelperson" dvs en person som kom nära ett barn och deras familj för att alla barn ska vara allas. Det finns mycket forskning från hela världen som berätta att en nyckelperson är extrem viktig för yngre barn att lära sig att knyta an... för att sedan använda den anknytning för att kunna skapa positiv and stabil anknytningar med andra...
dvs det är OMSORG som är den lärande kraften för empati, respekt, vänskap, att kunna lyssna på andra, att kunna ge värde till andra. Under kommer ifrån UK's EYFS (Early Years Foundation Stage)

Why Attachment Matters

What is attachment and why is it important for young children? Attachments are the emotional bonds that young children develop with parents and other carers such as their key person. Children with strong early attachments cry less when separated. They engage in more pretend play and sustain attention for longer. They are less aggressive and are popular with other children and with adults. Their sense of who they are is strong. Children need to be safe in the relationship they have with parents or carers. They are vulnerable but will develop resilience when their physical and psychological well-being is protected by an adult. Being emotionally attached to such an adult helps the child feel secure that the person they depend on is there for them.  When children feel safe they are more inclined to try things out and be more independent. They are confident to express their ideas and feelings and feel good about themselves. Attachment influences a child’s immediate all-round development and future relationships.
Finns det ett behov för länkar till forskning så kan du fråga efter det i kommentar området vid slutet av detta inlägg.
Om vi ska stödja barnen att bli kompetenta, kreative osv så måste vi börja med omsorg - att deras känslomässiga och fysiska behov är bemött för att kunna verkligen har stor påverkan på deras kognitiva utveckling (om man nu ska definiera kognitiv med lärande) .

I utbildningen ingår undervisning. Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, och syftar till utveckling och lärande hos barnen. Undervisningen ska utgå från ett innehåll som är planerat eller uppstår spontant eftersom barns utveckling och lärande sker hela tiden
Jag är glad att se att undervisning är inte alls som undervisning som finns på skolan... kanske dags att ändra skolan så att den likna denna beskrivning.  Läroplanen fortsätta med att undervisningen är förskollärarens ansvar - så jag verkligen hoppas att det finns tid för förskollärare att kunna observera barnen och deras behov och kunskap osv för att reflektera, analysera och planera undervisningstillfälle - och samtidigt få tid med alla som arbeta på förskolan så att alla kan vara en del av denna process...
problemet är att det finns ytterst lite tid för pedagogerna att reflektera och planera tillsammans på den djup att läroplanen egentligen kräver.
Förr igår pratade jag med några som arbeta med Anji Play (en förskola förhållningssätt som började in provinsen Anji i Kina) och där pedagogerna få varje fredag eftermiddag för att reflektera och planera tillsammans som arbetslag, samt träffa och diskutera med andra pedagoger från andra förskolor för att kunna kontinuerligt utveckla som pedagoger. Föräldrarna hämta sina barn vid lunch denna dag. Att hela samhället är inställd att man måste stödja pedagogerna för att kunna ge den bäste kvalitet till barnen. Hur ska vi här i Sverige kunna se till att pedagogerna få den tid som verkligen krävs för att kunna utföra denna läroplan? Hur ska pedagogerna tränas ordentligt i observation och reflektion? När jag besökt flera förskolor förra året med en gäng pedagoger från Palestina vill dom veta hur man observerade... ingen pedagog kunde säga mycket mer än observera, ta bilder skriva lite anteckningar... dom nämnde ingenting om strategier, vilken sorts information sökta man för att kunna skapa lärande tillfälle... något som jag hade jobbet med dom mycket i Palestina och nu vill dom se i verkligheten... verkligheten och teori på många håll i Svenska förskola verka inte vara ihop riktig ännu. HUR ska man utbilda, träna och stödja detta?

Utbildningen i förskolan ska planeras och genomföras på ett sådant sätt så att den främjar barnens utveckling, hälsa och välbefinnande. Förskolan ska erbjuda barnen en god miljö och en väl avvägd dagsrytm med både vila och aktiviteter som är anpassade efter deras behov och vistelsetid
Som fru till en sömnforskare tycker jag att alltför många förskolor  ge inte tillräckligt mycket utrymme eller värde till sömn och vila som man borde. Det är  en del av den pedagogiska dagen... utan adekvat sömn eller vila kan man inte lära sig saker ordentligt eller kommer ihåg saker på ett optimal sätt. Man kan läsa mer om det i Tips för sömn och vila i förskolan

Nu avsluta jag för idag... och kommer att fortsätta genom hela läroplanen. Än så länge har vi kommit fram till sid 4 av 16.

now for the English translation
All quotes come from the new curriculum
Preschool is part of the school system and rests on the basis of democracy. From the school law (2010: 800) it strives that education in preschool aims at children to acquire and develop knowledge and values. It will promote all children's development and learning as well as a lifelong desire to learn. The education should also convey and anchor respect for human rights and fundamental democratic values ​​that Swedish society is based on
The new curriculum starts with stating that it is a form of school, that it is democratic and that it is about "acquiring and developing knowledge and values". The whole first paragraph is about inclusivity - that everyone has the right to participate, be respected and have equal value. It is only in the second paragraph about "understanding and humanity" that there is talk of empathy and consideration, but as something to be a part of their education. The third paragraph continues in the same spirit that everyone is entitled to express their ideas and opinions and the importance that the children hear diverse stories about life and learning. Then continues with that all preschools across the country are required to offer an equivalent education ie all have the same quality (I really wonder how this will be done - because I experience great differences within ONE city too).
Then they make it clear that gender should not affect access to education, play, experiences or how to interact with the children (would be nice that it was equally clear about children with different "function impairments" based on the present-day-care environment - instead, it is the same as usual to customize as needed - but not enough about how to do it as a group ... ie it's an individual adaptation instead of a group of customization that is required for gender equality).

The first sentence about the "preschool's mission" is
Education in pre-school will lay the foundation for lifelong learning. It should be fun, safe and instructive for all children. The education will be based on an overall view of children and children's needs, where care, development and learning form a whole. In co-operation with homes, pre-school will promote children's development to active, creative, competent and responsible people and community members
Just like earlier this year, I react to the word "fun" - and wrote about it in "Learning is fun" where I question whether learning should be fun ... we are not "edu-tainers" to entertain children with learning. .. but instead we should bring a joy to every child for learning. If we create a safe preschool where the base is care, the children will have the energy to explore, play, discover and learn many things - children who are insecure will not be able to let go of being seen, confirmed and liked (maybe loved -  Jool's Page description of "professional love") and then there is less room for learning and play. To me it is a clear that care is incredibly important for learning.
I was at a conference last week where I listened to different teacher educators from around the world - everyone talked about the need for care (including in school) to create respect, opportunity for reflection etc ... the only one with an agenda to separate "educare" was from Sweden and in pre-school. He was not clear about why we should remove "care" from "edu" but he said it several times.
It reminded me of the Swedish fashion a few years ago to remove "key person", ie a person who develops a close relationship to a child and their family instead of all children belonging to all staff. There is a lot of research from all over the world that says a key person is extremely important for younger children to learn how to connect and form relationships ... and then use that extension to create positive and stable connections/relationships with others ...
ie, it is CARE which is the learning force of empathy, respect, friendship, being able to listen to others, being able to give value to others. Below comes from the UK EYFS

Why Attachment MattersWhat is attachment and why is it important for young children? Attachments are the emotional bonds that young children develop with parents and other carers such as their key person. Children with strong early attachments cry less when separated. They engage in more pretend play and sustain attention for longer. They are less aggressive and are popular with other children and with adults. Their sense of who they are is strong. Children need to be safe in the relationship they have with parents or carers. They are vulnerable but will develop resilience when their physical and psychological well-being is protected by an adult. Being emotionally attached to such an adult helps the child feel secure that the person they depend on is there for them.  When children feel safe they are more inclined to try things out and be more independent. They are confident to express their ideas and feelings and feel good about themselves. Attachment influences a child’s immediate all-round development and future relationships.
If there is a need for links to the aforementioned research then you can ask for it in the comments area at the end of this post.

If we are to support the children to become competent, creative, etc., we need to start with care - that their emotional and physical needs are met in order to really influence their cognitive development (if one is to define cognitive with learning).

Education includes teaching (instruction). Teaching (instruction) involves stimulating and challenging the children with the curriculum goals as a starting point and direction, and aims at the development and learning of the children. Teaching should be based on content that is planned or spontaneous, as children's development and learning takes place all the time
I'm glad to see that teaching (undervisning - a huge new part and focus of this new cirruculum in Sweden) is not at all like teaching at school  ie lessons and teacher down... maybe time to change school so that it resembles this description. The curriculum continues that teaching is the pre-school teacher's responsibility - so I really hope there is time for preschool teachers to be able to observe the children and their needs and knowledge, etc. to reflect, analyze and plan teaching opportunities - and also have time with everyone working at the preschool so that everybody can be part of this process...

The problem is that there is little time for the educators to reflect and plan together at the in-depth level that the curriculum really requires.
The other day, I talked to the folks working with Anji Play (a preschool approach that started in Anji, China) where teachers get every Friday afternoon to reflect and plan together as work-teams, as well as meet and discuss with other educators from other preschools to be able to continuously develop as educators. Parents pick up their children at lunch this day. The whole society is set to support educators in order to provide the best quality for the children. How can we here in Sweden ensure that educators get the time really needed to complete this curriculum? How should educators be properly trained in observation and reflection? When I visited several preschools last year with a bunch of educators from Palestine they want to know how to observe ... no educator could answer much more than observe, take pictures write a few notes ... they did not mention anything about strategies, what kind of information was sought in order to create a learning opportunity ... something that I had worked with them a lot in Palestine and now they want to see in reality ... reality and theory in many places in Swedish preschool do not seem to be integrated yet. How do we train and support this?

Education in preschool should be planned and implemented in such a way that it promotes children's development, health and well-being. Pre-school will provide the children with a good environment and a well-balanced daily rhythm with both rest and activities tailored to their needs and length of stay
As a wife of a sleep researcher, I think that too many preschools do not give enough room or value to sleep and rest as they should. It's part of the educational day ... without adequate sleep or rest, one can not learn things properly or remember things in an optimal way. You can read more about it in Tips for sleep and rest in preschools

Now I finish for today ... and will continue throughout the curriculum page for page. So far we have arrived at page 4 of 16.

Sunday, 26 August 2018


Jag håller på skriva några dokument för att kunna stödja en projekt kring älvor och magi - med en fokus på värdegrunden.

I den här dokument kan man hitta en introduktion för att komma igång.
Jag kommer att samla 6 års erfarenhet av just älvkalas projekterande och vad jag har lärt mig.


Saturday, 25 August 2018

Tips for sleep and rest in preschool...

(på svenska efter bilden)

Yesterday I updated a post I wrote a few years back about sleep and rest (you can read it here) and updated it to include a Swedish translation. This I re-shared and I have received a few questions about it that I will take up in this post.

One question was about what happens if you work with a child that obviously needs sleep during the day and yet their parents are adamant that they do not nap at preschool?

I have also encountered this several times over the years, the worst was a three year old child that literally could not keep awake and yet we were expected to ensure that he did not nap for the sake of the child's parent who said the child could not fall asleep otherwise.
I hated having to forcibly keep the child awake - it felt immensely cruel, so I asked my husband about what could I do.
As a sleep researcher he has a lot of understanding about how sleep works, the needs of sleep and the impact of this on the body (he has researched how sleep impacts reaction/cognition, the immune system among many other things... and one of his current studies is about autistic children and sleep). He was shocked to hear that we were having to keep him awake and emotionally reacted by saying sleep deprivation is a form of torture... hardly something I could use in a dialogue with the child's parent! But went on to say that I needed to talk to the parent about the  benefits of a nap for health and development and that a good compromise would be that if the child really needed to sleep to allow them to fall asleep and to wake them after 10 minutes. This 10 minutes would not impact the evening sleep but would allow the child to have a small recuperation. If the child did not wake up at this point, to allow them to sleep 10 minutes more and wake them then.
I presented this to the parent, the parent agreed and we tried it out one a four week basis, where we would document the naps and the parent would document the falling asleep in the evening. In this four week period we did not tell the parent if the child had napped or not, so that it did not bias the parent (I sometimes think that if a parent thinks their child is going to struggle falling asleep, the child picks up on that tension and then struggles to fall asleep).
What we noticed was that there was no correlation between problems falling asleep and naps... rather that on the days without these 10 minute powernaps there was a tendency to struggle with falling asleep.

My husband tells me this is to do with stress hormones... to stay awake when we are tired the body shuts down melatonin and increases adrenaline. If a child is overtired then this is the state that they are going to be in - also known as "second wind".
Having a short nap during the day can help avoid the need for second wind. Just as having a good bedtime routine is essential, with an appropriate wind down time for your child. Back when all three of my children were under the age of five we had a very clear bedtime routine - we did the exact same every evening, so that there was comfort in the predictability and also ensuring they got into bed at a decent hour so that they could meet their sleep needs. At weekends they still had rest time, even when they did not need to sleep, especially if we had busy days.
This did not mean we were not flexible... there were still the odd day here and there that we would stay up later or change the routine - this is partly because we are human and we live social lives, partly because being a parent of autistic children you also need to do things that break the routine, BUT at the same time I was doing these things before I knew my children are autistic. There is research to back up that a regular bedtime routine, where children go to bed at the same time every night is key to a good sleep hygiene... I think there are many preschool children that do not have that and then are expected to deal with a full social day in preschool with a sleep deficit.  (Check out the research by Monique LeBourgois on young children and sleep and also use the key words sleep routine if you want to find out more).

I have had parents tell me that their child/ren did not like rest time and could they be excluded. Again I informed the parents about the importance of sleep and rest on the immune system and for cognitive development and that we needed to support the child instead to overcome their discomfort of doing nothing for 30 minutes... to help these children become comfortable with their inner voice, and that the parents had to help them with this just as we did - ie we needed a united front. I found often that parents wanted their child to be happy, and became anxious when their child was expressing that they did not like something at preschool and therefore felt the need to fix it so their child could be happy again. This meant taking time with these parents to explain that through rest we were allowing the child's stress hormones to go down so that the afternoon's  would be easier for them to manage. What I realised with these anxious children during rest was that it was not so much that they thought it was boring, but the fact they did not want to fall asleep and miss something their peers would be doing. This was met by me talking with the children to promise that if they fell asleep during rest time (3-6 year olds) that I would wake them up at the end of rest time and ask if they wanted to get up or continue to sleep. This was a decision I made with the parents too, that if a 3-6 year old suddenly needed to sleep then I would give them half an hour and then wake up... that maybe the reason for this sudden sleep need was that they were in fact fighting off a virus, and this sudden extra sleep need was what their body needed to keep healthy. All of the parents I worked with agreed that I would do this...

  1. all children rest in a darkened room, lying down and quiet for 30 minutes.
  2. those children that slept could, those who did not sleep, rested
  3. children that fell asleep during rest-time, that did not usually, were asked at the end of the 30 minutes if they wanted to get up or sleep some more.
  4. children were woken up after 30 minutes
  5. if there was an extreme sleep need and the child was TOO sleepy to wake up then, we returned 10 minutes later to wake them up.
With the parents and children understanding this routine, and also why we rested and nap (I think it is important the children know why rest time is a part of the pedagogical day and not just part of the care routine that seems to be implied at most settings I have encountered) then parents and children started to relax... and there were less reports from parents about children not being able to fall asleep in the evenings on a routine basis (of course it will happen now and again if routines change, or there is stress, anxiety about something in their lives) and also those few children that found rest time boring or stressful because they did not want to fall asleep could relax and enjoy the 30 minutes... even to the extent that they would get up and say that felt good, or that 30 minutes went by fast, or I thought about this etc etc. It became a positive part of the day for all of us.
This of course takes time. It is not an overnight fix.

The part where children do not want to wake up - as there seem to be few parents that say, let them sleep as long as they want... usually its 2 hours, 1.5 hours, 1 hour or 30 minutes of sleep. Some children absolutely do not want to wake up when their parent chosen allotted time is up. This is when the 10 minute rule came in... we would gently try to wake the child and if we could see they were still in deep sleep we simply said, "I will be back in 10 minutes". Then we would try 10 minutes later. If the child was still in deep sleep we would come back ten minutes later again... usually by this time the child would wake more easily and naturally and not spend the  next half hour in a sort of daze that tends to happen when we drag children up from deep sleep because their parents have said a specific time.

The most important is that a child gets enough sleep over a 24 hour period. The nap should not interfere with the night sleep. This is why sleep is so important to discuss with the parents. a 1-2 year old should be getting 12-13 hours of sleep per 24 hours... 3-6 year olds should be getting 11-12 hours per 24 hours (the younger in the scale being on the higher end of the 11-12). This is for optimal cognitive, physical and emotional development and to keep the body healthy. There are also plenty of studies that say that children with too little sleep have a higher risk of obesity.
So as educators we need to find out how rest time is impacting this, and work with the parent - it is NOT about when the child goes to bed, but when they fall asleep and when they wake up.. the actual sleep. And yes we are all individual, so there will be some children who need more than this and some that need less... we need to observe the child.

Then there is the need to help children wind down. Many children these days are given access to screens - screens give of blue light which stimulate rather than allow the body to relax. This means in the 1-2 hours before bedtime children should not have access to i-pads, computers and other screens. I am not sure how this impacts preschoolers with nap time though. But maybe a good rule of thumb is not a screen during rest/nap time.

For you as an adult I recommend f.lux which is an app that makes your screen less and less blue the closer to bedtime it gets so that if you have to work on a screen late at night, it has less impact on your ability to fall asleep.

If you have any more questions... please ask...

Igår uppdaterade jag ett inlägg som jag skrev några år tillbaka om sömn och vila (du kan läsa den här) för att inkludera en svensk översättning. Och jag har fått några frågor om det som jag ska ta upp i det här inlägget.

En fråga handlade om vad som händer om man arbetar med ett barn som uppenbarligen behöver sova under dagen och ändå är deras föräldrar fast att dom inte få sova på förskolan?

Jag har också stött på detta flera gånger under åren, det värsta var ett treårigt barn som bokstavligen inte kunde hålla sig vaken och ändå förväntades vi se till att han inte sov för barnets förälder som sa att barnet inte kunde somnar på kvällen annars.
Jag hatade att jag tvungna att hålla barnet vaken - det kändes väldigt grymt, så jag frågade min man om vad jag kunde göra.
Som sömnforskare har han stor förståelse för hur sömnen fungerar, sömnens behov och dess inverkan på kroppen (han har undersökt hur sömn påverkar reaktion/kognition, immunsystemet bland många andra saker ... och en av hans nuvarande studier handlar om autistiska barn och sömn). Han var chockad att höra att vi var tvungna att hålla honom vaken och känslomässigt reagerade genom att säga att det är en form av tortyr att förneka sömn... knappast någonting jag kunde använda i en dialog med barnets förälder! Men han fortsatte med att säga att jag behövde prata med föräldern om fördelarna med en tupplur för hälsan och utvecklingen och att en bra kompromiss skulle vara att om barnet verkligen behövde sova att man kunde väcka barnet efter 10 minuter. Dom här 10 minuterna skulle inte påverka kvällssömmen, men skulle låta barnet få en liten återhämtning. Om barnet inte vaknade vid denna tidpunkt, fick barnet sova ytterliga 10 minuter och väcka då.
Jag presenterade detta för föräldern, vi var överens och vi provade under en fyra veckors period, där vi skulle dokumentera tupplurarna och föräldern skulle dokumentera hur barnet somnade på kvällen. Under den här fyra veckorsperioden berättade vi inte för föräldern om barnet hade sovit 10 minuter eller inte, så att det inte fanns någon bias på kvällen (jag tror ibland att om en förälder tror att deras barn kommer att kämpa emot att somna, barnet plockar upp den spänningen och då har svårt att somna).
Det vi märkte var att det inte fanns någon korrelation mellan problem att somna och en liten lur på förskolan... snarare att på dagarna utan dessa 10 minuters "powernaps" var det en tendens att ha svårt att somna.

Min man berättar att det här är att göra med stresshormoner ... att vara vaken när vi är trötta, stänger kroppen av melatonin och ökar adrenalin. Om ett barn övertrött är kroppen fylld med fel hormoner för att kunna somna - det är känd som "andra vind". Second wind.
Att ha en kort tupplur under dagen kan hjälpa till att undvika behovet av "andra vind". Precis som att ha en bra sängtid är rutinen avgörande, med en lämplig varva ned tid för ditt barn. Tillbaka när alla tre av mina barnen var under fem år hade vi en mycket tydlig sömnrutin - vi gjorde exakt samma varje kväll så att det var tryggt i förutsägbarheten och också att de kom i sängen på en anständig timme så att de kunde möta deras sömnbehov. På helgerna hade de fortfarande vilotid, även när de inte behövde sova, särskilt om vi hade upptagna dagar.
Det menade inte att vi inte var flexibla ... det var fortfarande den dagen här och där som vi skulle vara uppe senare eller ändra rutinen - det beror delvis på att vi är mänskliga och vi lever sociala liv, delvis för att vi är förälder till autistiska barn, så måste man också göra saker som bryter rutinen för att öva på flexibiliteten, men samtidigt gjorde jag det här innan jag visste att mina barn är autistiska. Det finns forskning för att backa upp en regelbunden sömnrutin där barn går och lägger sig samma tid varje kväll är nyckeln till en god sömnhygien ... Jag tror att det finns många förskolebarn som inte har det och då förväntas hantera en hel social dag i förskolan med ett sömnunderskott. (Kolla in Monique LeBourgois forskning på yngrebarn och sömn och använd även nyckelorden sömn rutin (sleep routine) om du vill veta mer).

Jag har haft föräldrar berätta för mig att deras barn inte tyckte om vilan och kunde dom uteslutas. Återigen informerade jag föräldrarna om vikten av sömn och vila på immunsystemet och för kognitiv utveckling och att vi behövde stödja barnet istället för att övervinna deras obehag att göra ingenting under 30 minuter ... för att hjälpa dessa barn att bli bekanta med deras inre röst, och att föräldrarna var tvungna att hjälpa dom med det här, precis som vi gjorde - det var så att vi behövde en enad front. Jag fann ofta att föräldrar ville att deras barn skulle vara lyckliga och blev oroliga när deras barn uttryckte att de inte tyckte om något i förskolan och därför kände att de var tvungna att fixa det så att deras barn skulle kunna vara lyckliga igen. Detta innebar att man tog tid med dessa föräldrar att förklara att vi genom vila låter barnets stresshormoner gå ner så att eftermiddagen skulle vara lättare för dom att klara sig. Vad jag insåg med dessa oroliga barn under vila var att det handlade mindre om att de tyckte att det var tråkigt, men det faktum att de inte ville somna och gå miste om något som deras kamrater skulle göra. Då pratade jag med barnen och lovade att om dom somnade under vilan (3-6 åringar) att jag skulle väcka dom när vilan var klar och fråga om de ville gå upp eller fortsätta att sova . Detta var ett beslut jag gjorde med föräldrarna också att om en 3-6 åring plötsligt behövde sova så skulle jag ge dom en halvtimme och sedan väcka dom ... orsaken till detta plötsliga sömnbehov  kanske var att kroppen kämpade mot en virus, och detta plötsliga extra sömnbehov var vad kroppen behövde för att hålla sig frisk. Alla föräldrar jag arbetade med kom överens om att jag skulle göra det här ...

  1. alla barn vilar i ett mörkt rum, ligger och är tysta/lugna
  2. dom barn som vill sova fick, de som inte sov, vilade sig i 30 minuter
  3. Barn som råkade somna under vilan, när dom brukade inte sova, frågades i slutet av 30 minuter om de ville gå upp och sova lite mer.
  4. vi väckte barnet efter 30 minuter
  5. om det var ett extremt sömnbehov och barnet var för trött för att vakna så återvände vi 10 minuter senare för att vakna upp dom.

Med föräldrarna och barnen som förstår denna rutin och vet varför vi vilade och tog en tupplur (jag tycker det är viktigt, vet barnen varför vilan är en del av den pedagogiska dagen och inte bara en del av vårdrutinen som tycks vara underförstådd på dom flesta förskolor jag har stött på) började föräldrar och barn slappna av ... och det fanns mindre rapporter från föräldrar om deras barn inte kunde somna på kvällarna (det kommer givetvis att hända om rutinerna ändras, eller det finns stress, ångest om något i sina liv) och även dom få barn som fann vilan tråkigt eller stressigt eftersom dom inte ville somna kunde slappna av och njuta av 30 minuter ... även i den mån dom berättade själv att det kändes bra, eller att 30 minuter gick snabbt, eller berättade om deras dagdröm osv. Det blev en positiv del av dagen för oss alla.
Detta tar självklart tid. Det händer inte över en natt.

När ett barn inte vill vakna -  det verkar finnas få föräldrar som säger, låt dem sova så länge de vill ... vanligtvis är det 2 timmar, 1,5 timmar, 1 timme eller 30 minuters sömn. Vissa barn vill absolut inte vakna när deras föräldrars valda tilldelade tid är uppe. Det här är när 10-minuten regeln kom in ... vi lugnt försökte väcka barnet och om vi kunde se att dom fortfarande var i djupsömn, sa vi helt enkelt "Jag kommer tillbaka om 10 minuter". Då skulle vi försöka 10 minuter senare. Om barnet fortfarande var i djup sömn skulle vi komma tillbaka tio minuter senare igen ... vanligtvis vid det här tillfället skulle barnet vakna lättare och naturligt och inte tillbringa nästa halvtimme i en slags dimm som tenderar att hända när vi drar barn upp från djup sömn eftersom deras föräldrar har sagt en viss tid.

Det viktigaste är att ett barn får tillräckligt med sömn under en 24-timmarsperiod. Tuppluren ska inte störa nattens sömn. Det är därför sömn är så viktigt att diskutera med föräldrarna. En 1-2-åring borde få 12-13 timmars sömn per dygn ... 3-6 åringar ska få 11-12 timmar per dygn (den yngre i skalan ligger på den högre delen av 11 -12). Detta är för optimal kognitiv, fysisk och emotionell utveckling och för att hålla kroppen frisk. Det finns också många studier som säger att barn med sömnbrist har högre risk för fetma.
Så som lärare behöver vi ta reda på hur vilan påverkar detta och arbeta med föräldern - det handlar inte om när barnet lägger sig och går upp från sängs, men när de somnar och när de vaknar .. hur mycket sover barnet egentligen. Och ja, vi är alla individider, så det kommer att finnas några barn som behöver mer än detta och vissa som behöver mindre ... vi måste observera barnet.

Då finns det behov av att hjälpa barn att varva ned. Många barn får idag tillgång till skärmar - skärmar ger av blått ljus som stimulerar snarare än att låta kroppen slappna av. Det betyder att i 1-2 timmar före säng-gåendet bör barn inte ha tillgång till i-pads, datorer och andra skärmar. Jag är inte säker på hur detta påverkar förskolebarn med deras tupplur dock. Men kanske en bra tumregel är inte en skärm under vilan.

För dig som vuxen rekommenderar jag f.lux vilket är en app som gör din skärm mindre och mindre blå desto senare det blir så att om du måste jobba på en skärm sent på kvällen, har det mindre inverkan på din förmåga att somna.

Om du vill veta mer.. fråga ..