Sunday, 2 July 2017

Co-documenters (nu på svenska också)

Recently I read a post about documentation The Paradox of Pedagogical Documentation Misha writes "As co-researchers, it is our responsibility to be attentive and fully engaged with our students in an effort to nurture their investigations from moment to moment.  It is also our responsibility to make sure their learning journeys are made visible not just to parents and teachers, but also to the students themselves."

I agree that we are co-researchers but I also think that we are co-documenters - especially in the sense of the Reggio Emilia approach sense of pedagogical documentation... I do not feel that we should be producing documentation FOR the children, but WITH the children.
And if we are collecting data by documenting the children through photos, note-taking, filming audio, collecting work etc together with the children  and then analysing that with colleagues, parents and also with the children and then making plans based on the analysis with the children as well as colleagues... and then making decisions about what goes into the publications... digital, the wall, portfolios, online etc etc then we are not being voyeurs it is so much more than what the post states
"Documentation is the physical representation of teachers studying students, and as such it is a tool by which we share our observations and teaching strategies with one another.  It is a way for teachers to express a desire for respectful student interactions while demonstrating a commitment to honing their craft with each passing day."

Pedagogical documentation for me is in symbiosis with the children... they learn how to document their learning and see their learning, as do I... they learn from my processes and I learn from their processes... it is not so much about me being teaching and being present in the learning moments... but about being present together, of being aware of the learning that is happening, organically through play, and through the activities... for me it is not a tool that I use to learn about the children and show the parents, and the children what is being learned and achieved... it is a tool for both educator and child to use together and to explore the world together... if we are co-researchers then they need all the tools... if we are hogging the documentation tool then there is not balance.





And empowering the children with the documentation tool means that there are not those moments of a child saying "did you take a photo of me, can a I see" seen as an interruption, but seen as part of the child's natural curiosity.. and once you have met that curiosity and talked about why you take photographs, and how they get used, and use them WITH the children then the children start to understand the power of photographs in documenting their own learning, in documenting their memories. 

There is one part of the post that I did not agree with at all... and that was doing audio recordings of the children without their knowledge... of switching on the audio recorder in the breast pocket and secretly gathering the children's words. There are so many etheical issues that I struggle with about this... I think if we are co-researchers then there needs to be an openness, there also needs to be an equality in the relationship... and also we as adults do NOT want to be recorded without our knowledge.
I have used audio recordings before, always with the children's permission, always with the device visible, and the children have always been able to listen to themselves as well afterwards. I believe it is an important part of respecting the child's integrity.

It is the same with photography... I ask their consent, but when you know a group well and you involve the group in the documentation then there is an unspoken connection - I listen to their body language, the children tell me when they do not want to have their photograph taken and feel comfortable saying "no" (which I think is an important skill to learn too, as they know that I value their opinion and that they have the right to decide about their bodies), they tell me when they want photos and what moments are important to them (not just from my child development theory point of view) - not posed shots but of what they have learned to do and what they have found or made or what they want to remember, or what they are proud of in that particular moment. Audio is a great tool as is filming for getting all the details and my group would let me know when to use these mediums too or when to write down things. It means documenting with the children in all parts of the process - not just collecting the data but also at the analyzing, planning stage so they know why we collect data and how it helps them in their learning and in my learning to be a better teacher - and talking about this with them. They are with decisions about what goes on the wall too.

My son is very clear about what images I may use of him... my daughters are too, but not to the same extent... he will see a photo and will remember the emotion... not just of the photo right then, but also just before or just after the photo was taken... and then he does not want that photo shared - because it is personal as the emotion had been strong, especially emotions he connects as being negative... sad or angry or disappointed etc... even though no-one else can see that emotion, he can...
I have amazing photos of him that I can never use, because he has a strong emotion connected to it... imagine if I chose to ignore him and put it on the wall for him to relive every time he walked past...  (or had never taken the time to enter a dialogue with him about the photo and just put it up, never knowing how he felt about the photo) - and he thinks others can see the emotion too like him... he does understand the logic better now that he is older. (that others do see or feel about the photo in the same way as him, only the positive moment of the actual photo).. but we are talking about young children here... who might not have fully understood the separation of emotions ...


I remember doing documentation before the digital camera... have they EVER made it all easier... and now there ARE easy ways to record children (with their permission) and not just big chunky tape recorders as there were before...
... and the whole waiting until the film 
was finished before getting to see the photos... not the instant fix of today... and the COST.... OMG taking photos was a much more thoughtful procedure then... and even so, so many images were just wasted as photos did not capture what you intended or caught the children in a strange facial pose... stuff I would never put on the walls, or portfolios or share with others... yet I see so many places put on walls and in portfolios really random photos... and not ones that tell a story, or maybe reflect the child as they want to be seen... I mean, as adults we are pretty clear on what images we want to share with others of ourselves... but for some reason it is OK to put up on walls and publish on FB etc images that many adults have never asked permission from the children (only their parents)... I have a hard time when families share films of their children having tantrums and meltdowns... sure film these things sometimes to learn, and to learn with the child (I have, and as I filmed I have told the child I am filming you now so that we can work out a way to help you calm down quicker in the future... but this has only been with children that have had a hard time with self regulation and have worked themselves up into half hour or longer meltdowns... when calm we would watch the film, the child had no memory of being upset, so the film was essential to understand what we were talking about and the start of working on strategies together... the child was 3 when I started this approach, I told the child could say no, we always deleted the films afterwards together, and the child was aware and we worked together to create strategies, that worked!!) - but I would never share these sort of films with others... even if the child agreed, they do not fully understand the implications as they do not have the years of experience to comprehend that yet.




For me being present is possible through and with documentation... especially when doing this WITH the children... I am aware that even IF I am 100% present I am going to miss things... like during philosophical dialogues with children, one teacher is the facilitator another is the one who writes... and when I read and look at film, or audio (when that is done too) or photos... I see things that I missed even though I was listening 100%... and for me that has been an important part of the pedagogical documentation... the part that allows you to put your view of the moment together with what the camera saw, or the audio heard, and importantly with how the children experienced it and colleagues too. It needs to be discussed with others... there is no way that we can see everything, understand everything no matter how present we try to be.
AND I am totally fine with us all coming with our own perspectives, that we look at the learning subjectively... I mean, is it even possible to be objective? We are humans with emotions! - what makes is so fascinating is the inter-subjectivity... learning about the perspectives of others and re-visiting our own understanding of the experience through their perspective... it opens up the opportunity to see things with a broader lens.


I think we have to accept that we cannot see and hear all... I think we can be present in the moment with documentation if we are including the children in the process instead of being voyeurs...


in the post it mentions the importance of a colleague, a co-worker - and as you have just read, I whole heartedly agree with this... we all have different skills that we can bring to the table, different ways of seeing, different ways of being present... and by working together rather than always dividing into small groups allows us to document moments in different ways... but then again sometimes small groups are better ... it is about listening to the children, to the group dynamic and working out a rhythm that works best for you all... educators and learners.

The post is valuable as it gets us thinking about how we document, and we need to question that... why, how, what and when... but it does it very much from the point of view that it is an adult that is documenting the children... this post is written from the point of view that if the children are involved in the documentation process, at all stages, then there will not be this feeling of not being present in the moment, of being an interference...
the documentation process becomes another area of learning for the children and educators... the children learn about their learning, they are in control more of what is important learning for them and what should be recorded (not always what you think) - they learn that their learning, their memories belong to them, not adults, and that they have the right to decide - sometimes they wanted me to publish things online and I would not, so I got the chance to talk about internet safety and about being aware of what you share online - and in today's society that is important learning - and yes preschoolers can learn this in a natural way without it being frightening.

Then I also think that if we are taking a step back from the children and allow them to get on with their learning, and not always being a hands on teacher then there is time to document, to take photos and films, to write notes...

Personally I never enjoyed audio documentation because I did not have the time to deal with it afterwards, if I took time to transcribe etc then it was time away from the children in what they are doing NOW... 
I do not record the minutia of every child's learning... each day every week... I am more a collector of moments together with the children, and those moments build up their learning story - sometimes there would be a need for details - often the pedagogical documentation was based on memories - talking with a colleague and recording that dialogue.

Time is something we never seem to have enough of... so documenting with the children felt a great way to save on time in the sense the documentation process did not take me away from the children all the time.

Isn't it great when you can read a post it it kicks starts a whole series of thoughts and reflections. This is why it is so important that we share with each other. And even though this post might seem rather critical of the post entitled "The Paradox of Pedagogical Documentation" I want to make it clear that I very much enjoyed reading the post and greatly value the questions it has posed, and needs to be posed.


PÅ SVENSKA

Nyligen läste jag ett inlägg om dokumentation - Paradoxen för pedagogisk dokumentation (länk finns högst upp) Misha skriver "Som medforskare är det vårt ansvar att vara uppmärksam och fullt engagerade med våra elever i ett försök att vårda sina utredningar från ögonblick till ögonblick. Det är också vårt ansvar för att se till att deras inlärningsresor är synliga inte bara för föräldrar och lärare, men också för eleverna själva. "

Jag håller med om att vi är medforskare men jag tror också att vi är meddokumentärer - särskilt i betydelsen av Reggio Emilia-tillvägagångssättet för pedagogisk dokumentation ... Jag tycker inte att vi ska producera dokumentation för barnen, men med barnen
Och om vi samlar in data genom att dokumentera barnen genom bilder, anteckningar, filmning, ljudinspelningar, samla barnens arbete mm tillsammans med barnen och sedan analysera det med kollegor, föräldrar och med barnen och sedan göra planer baserade på analysen med barn och kollegor ... och sedan fatta beslut om vad som går in i publikationerna ... digitala, väggen, portföljerna, online etc etc då är vi inte bara voyeurs - det är så mycket mer än vad Mishas inlägget berättar.
"Dokumentation är den fysiska representationen av lärare som studerar eleverna och som sådan är det ett verktyg för att vi delar våra observationer och undervisningsstrategier med varandra. Det är ett sätt för lärare att uttrycka en önskan om respektfull studentinteraktion samtidigt som man visar ett engagemang för att slipa på deras färdigheter med varje dag som går. "


Pedagogisk dokumentation för mig är i symbios med barnen ... de lär sig att dokumentera sitt lärande och se deras lärande, liksom jag ... de lär sig av mina processer och jag lär mig av deras processer ... det handla inte bara om att jag undervisa och är närvarande i lärande tillfällen... som att vara närvarande tillsammans, att vara medveten om det lärande som händer, organiskt genom lek och genom aktiviteterna ... för mig är det inte ett verktyg som jag använda för att lära mig mer om barnen och visa föräldrarna och barnen vad som lärs och uppnås ... det är ett verktyg för både lärare och barn att använda tillsammans och att utforska världen tillsammans ... om vi är medforskare då behöver de alla verktyg .också.. om vi ta över dokumentationsverktyget så är det brist på balans.

Att ge barnen makt över dokumentationsverktyget innebär att det inte finns några ögonblick på ett barn som säger "tog du ett foto av mig, kan jag se" som ses som ett avbrott, men ses som en del av barnets naturliga nyfikenhet .. och när du väl har träffat den nyfikenheten och pratat om varför du tar bilder och hur bilderna används och sedan använder dem med barnen börjar barnen förstå kraften i fotografier i att dokumentera sitt eget lärande och dokumentera sina minnen.

Det finns en del av Mishas inlägg som jag är inte överrens om ...  det var ljudinspelningar av barnen utan deras kunskaper ... att slå på ljudinspelaren i bröstfickan och hämta hem barnens ord i hemlighet. Det finns så många etiska frågor som jag kämpar med om detta ... Jag tror att om vi är medforskare så krävs en öppenhet, det måste också vara jämlikhet i relationen ... och vi som vuxna vill INTE att andra spela in oss utan vår vetskap.
Jag har tidigare använt ljudinspelningar, alltid med barnens tillåtelse, alltid med enheten synlig, och barnen har alltid kunnat lyssna på sig själva också efteråt. Jag tror att det är en viktig del av respekten för barnets integritet.


Det är detsamma med fotografering ... Jag frågar om barnens samtycke, men när du känner en grupp bra och du involverar gruppen i dokumentationen finns det en outtalad förståelse - jag lyssnar på deras kroppsspråk, barnen berättar när de vill inte ha sitt foto tagit och känner sig bekväma och trygga med mig för att kunna säga "nej" (som jag tycker är en viktig färdighet att lära sig också, eftersom de vet att jag uppskattar deras åsikt och att de har rätt att bestämma om sina kroppar), barnen berättar när jag ska ta bilder av dom och vilka ögonblick som är viktiga för dem (inte bara från min åsikt/kunskap om barnens utveckling) - inte poserade bilder men av vad de har lärt sig att göra och vad de har hittat eller gjort eller vad de vill komma ihåg, eller vad de är stolta över i det aktuella ögonblicket. Ljud är ett bra verktyg som filmas för att få alla detaljer och min grupp skulle låta mig veta när man ska använda dessa medier eller när man skriver ner saker. Det innebär att dokumentera med barnen i alla delar av processen - inte bara samlar in uppgifterna utan också vid analysen, planeringsfasen så att de vet varför vi samlar in data och hur det hjälper dem i deras lärande och hur jag lär mig att vara en bättre lärare - och pratar om detta med dem. De har beslut om vad som går på väggen också.

Min son är mycket tydlig över vilka bilder jag får använda av honom ... mina döttrar är också, men inte i samma utsträckning ...när han titta på ett foto kommer han ihåg känslan ... inte bara för fotot just då , men också strax före eller strax efter att fotot togs ... och då vill han inte ha det fotot delat - eftersom det är personligt pga känslan var stark, speciellt känslor som han uppleva att vara negativ ... ledsen eller arg eller besviken etc ... även om ingen annan kan se den känslan, kan han ...
Jag har fantastiska bilder av honom som jag aldrig kan använda, för han har en stark känsla kopplad till den ... föreställ dig om jag valde att ignorera honom (antagligen pga jag inte kunde förstå att en sådan glad bild kunde kopplas med någon negativ känsla) och satt upp den på väggen - varje gång han skulle gå förbi den skulle han då återuppleva den negativa känslan som han kopplade till bilden (kanske man ha aldrig tagit sig tid för att komma in i en dialog med honom om fotot och bara lägga upp det, aldrig få veta hur han kände om fotot) - han tycker att andra kan se känslorna också precis som han... han förstår logiken bättre nu när han är äldre. (att andra ser eller uppleva bilden på ett annat sätt än honom, bara ser det positiva ögonblicket i själva bilden) .. men vi pratar om unga barn här ... som kanske inte helt har förstått separationen av känslor - och barn med autism (som min son) kan detta dröja ännu längre att förstå ..

Jag kommer ihåg hur det var att göra dokumentation före digitalkameran ...  det ha blivit SÅ mycket lättare nu... och nu finns det enkla sätt att spela in barn (med deras tillåtelse) och inte bara stora klumpiga bandspelare som förut...

... och hur vi väntade tills filmen var färdig innan vi fick se bilderna ... inte den snabba lösningen som idag ... och kostnader.... OMG att ta bilder var en mycket mer omtänksam procedur förut... och så så så många bilder var bara bortkastade, eftersom bilderna inte fångade vad du tänkte eller fångade barnen i en konstig ansiktsställning ... saker jag aldrig skulle sätta upp på väggarna eller i portföljer eller dela med andra ... 
Idag ser jag på många platser att man sätta upp bilder på väggarna och i portföljer som verka vara slumpmässiga samlingar av foto...  de berättar inte en historia, eller kanske inte heller speglar barnet som de vill ses... vissa bilder verka helt random. 
Jag tycker att det finns få vuxna som vill ha vilken bild som helst på väggen så att alla kan titta på - men av någon anledning är det OK att ställa ut bilder av barnen (på väggen eller online)  som många vuxna aldrig har begärt tillåtelse från barnen (bara deras föräldrar)... 
Jag är tacksam över nya regler kring barnens bilder online. 
Jag har svårt när familjer delar filmer av sina barn som har raserianfall osv...  visst kan man filma barnen om man ska använda den för att hjälpa barnet med sin egen självreglering (jag har gjort detta men också hade barnets tillåtelse.. något vi pratade om innan som ett sätt att lista ut hur vi kunde hitta strategier som kunde hjälpa barnet att lugna sig snabbare i framtiden (för barnets skull... dvs att raseriutbrottet skulle inte längre störa barnets lek på samma sätt)... men det har bara varit med barn som har hade svårt med självreglering och tillbringade längre sträckor i en stressad stat... när vi var lugna såg vi på filmen, barnet hade inget minne om att vara upprörd, så filmen var nödvändig för att förstå vad vi pratade om och vi började jobba med strategier tillsammans ... barnet var 3 när jag började detta förhållningssätt, jag berättade att barnet kunde säga nej (och barnet gjorde det ibland), vi tog alltid bort filmerna efteråt tillsammans och barnet var medveten och vi arbetade tillsammans för att skapa strategier, och det fungerade !!) - men jag skulle aldrig dela den här typen av filmer med andra ... även om barnet var överens om det, för att yngre barn förstår inte fullt ut konsekvenserna eftersom de inte har lika många års erfarenhet. 

För mig är det möjligt att vara närvarande medan jag dokumentera... särskilt när man gör det med barnen ... Jag är medveten om att även om jag är 100% närvarande kommer jag att missa saker ... som under filosofiska dialoger med barn, en lärare är facilitator, en annan är den som skriver ... och när jag läser och tittar på film eller ljud (när vi spela in) eller foton, ser jag saker som jag missade trots att jag lyssnade 100% ... detta har varit en viktig del av den pedagogiska dokumentationen ... den del som låter mig ställa min syn på ögonblicket tillsammans med vad kameran såg eller inspelingen hörde och viktigare med hur barnen upplevde det och kollegor också. Det måste diskuteras med andra ... det finns ingen möjlighet att vi kan se allt, förstå allt, oavsett hur nuvarande vi försöker vara.
Och jag är bekväm med att vi ​​alla bidra med egna perspektiv, att vi ser subjektivt på lärandet ... Jag menar, är det ens möjligt att vara objektiv? Vi är människor med känslor, erfarenheter och kunspaper! Inter-subjektiviteten gör det hela mer spännande... lär sig om andras perspektiv och återbesöker vår egen förståelse av erfarenheten genom perspektivet ... det öppnar möjligheten att se saker med en bredare lins.

Jag tror att vi måste acceptera att vi inte kan se och höra alla och allting ... Jag tror att vi kan vara närvarande i ögonblicket med dokumentation om vi inkluderar barnen i processen istället för att vara voyeurs ...

i Mishas inlägg nämns vikten av en kollega, en medarbetare - och som ni har läst håller jag helt med... vi har alla olika färdigheter som vi kan ta med till bordet, olika sätt att se, olika sätt att vara närvarande ... och genom att arbeta tillsammans snarare än att alltid dela upp i små grupper kan vi dokumentera stunder på olika sätt ... men ibland är små grupper bättre ... det handlar om att lyssna på barnen, gruppens dynamik och utarbetar en rytm som fungerar bäst för dig och alla ... vuxna och barn.

Inlägget är värdefullt eftersom det får oss att tänka på hur vi dokumenterar, och vi måste ställa frågorna... varför, hur, vad och när ... men inlägget gör det utifrån åsikten att det är en vuxen som dokumenterar barnen ... min inlägg skriva utifrån åsikten att barnen är involverade i dokumentationsprocessen, i alla skeden, då kommer det inte att finnas en känsla av att inte vara närvarande i ögonblicket, att processen av att dokumentera stör...
Självklart ska det vara balans... man ska inte gömma sig bakom en kamera heller...

dokumentationsprocessen blir ett annat område för lärande för barnen och lärarna ... barnen lär sig om sitt lärande, de har kontroll över vad som är viktigt att lära sig för dem och vad som ska spelas in (inte alltid vad man tror) - de lär sig att deras lärande, deras minnen tillhör dem, inte vuxna, och att de har rätt att fatta beslut - ibland ville de att jag skulle publicera saker på nätet och det vägrade jag, så jag fick chansen att prata om internetsäkerhet och om att vara medveten om vad man delar online - och i dagens samhälle det är något som barnen måste verkligen behärska - och ja förskolebarn kan lära sig kring detta på ett naturligt sätt utan att det är skrämmande.

Jag tror också att om vi tar ett steg tillbaka från barnen och tillåter dem att fortsätta med sitt lärande och inte alltid är en "hands-on" lärare - så finns det tid för att dokumentera, ta bilder och filmer för att skriva anteckningar. .. Vi måste skapa aktiviteter som tillåter barnen att ha makt, och kräver minimalt vuxen styrning. Handledning istället för att kontrollera allt.

Personligen njöt jag aldrig av ljuddokumentation eftersom jag inte hade tid att ta itu med det efteråt, om jag tog tid att transkribera osv då var det tid borta från barnen.

Jag dokumentera inte varje detalj av varje barns lärande ... varje dag varje vecka ... Jag är mer av en samlare av stunder tillsammans med barnen, och dessa stunder bygger upp en inlärningshistoria - ibland behövs detaljer, ibland det räcka med ett slags rubrik av vad som ha hänt - ofta var den pedagogiska dokumentationen baserad på minnen - pratar med en kollega och spelar in/skriva ned den dialogen.

Tid är något vi aldrig verkar ha nog av ... så dokumentation med barnen kände som ett bra sätt att spara tid i den meningen att dokumentationsprocessen inte tog mig bort från barnen hela tiden.


Det är givande när man läsa ett inlägg som sparkar igång en hel rad tankar och reflektioner. Det är därför det är så viktigt att vi delar med varandra. Och även om det här inlägget kan tyckas ganska kritiskt mot inlägget "Paradoxen för pedagogisk dokumentation" vill jag klargöra att jag tyckte om den väldigt mycket och värderar de frågor som den ha ställt och måste ställas upp.

No comments:

Post a Comment