Prism of knowledge - undervisning som ett prisma

This post is reflecting on how we view knowledge and how we can teach knowledge and interact with others with the aim to learn more. Yesterday I was given an interview with Karen Barad to read, with the suggestion that I might appreciate the thinking... and I really did. It got my brain doing somersaults and trying to find the words to describe the way I think. As the word "reflection" never quite seemed enough to describe the process - and yet it is the word that is used, especially within the Reggio Emilia approach - to reflect on thinking, to reflect on pedagogy and even with the children with the use of mirrors to reflect their play.

The first part of the interview that got my brain firing is when Karen Barad started talking abut critical thinking. Recently I engaged in a dialogue with Tom Drummond about critical thinking, which ended up being a blogpost where I started pulling apart what I thought I knew and tried to examine what it is I believed was important with critical thinking - you can read the post - Critical Doubt

So for me to suddenly read another way of seeing critical thinking... connecting it to the concept of critical mass... excited me... especially as it seemed to link in with my thoughts about connecting dots... Story of a Dot where it is about bringing all those ideas together - not necessarily in a neat, organised way, but organically, how an idea can be the start of a chain reaction of connections - one idea to another, to an experience to knowledge.

Latour suggests that we might turn to Alan Turing’s notion of the critical instead of critique (Turing 1950), where going critical refers to the notion of critical mass—that is, when a single neutron enters a critical sample of nuclear material which produces a branching chain reaction that explodes with ideas. As a physicist I find this metaphor chilling and ominous. Instead, building on a suggestion of Donna Haraway, what I propose is the practice of diffraction, of reading diffractively for patterns of differences that make a difference. And I mean that not as an additive notion opposed to subtraction, as I will explain in a little bit. Rather, I mean that in the sense of it being suggestive, creative and visionary.

When it comes to light there are also the words refraction and diffraction - not just reflection. When I read the above I immediately saw an image of myself as a prism (refraction) where light (knowledge) shines through me and a refract it for the children to explore. I do not want to just offer one version, but to be able to explore the whole light (and I am also aware that we as humans cannot see a full spectrum with our naked eyes... that fishes see more colours than we do... that blows my mind... the idea that we simply cannot see everything as it truly is).

I also see the child as the prism... that I can shine light and the child reveals a rainbow... not just my adult view of childhood, but that I need to take the time to understand all the colours, the complexity and how the prism works.

I can also see the project as a prism... that we shine light on the project for us all too learn... giving equal value to all the colours that refract (even if we might have favourite colours) and getting the opportunity to explore the whole - not just what we already know. 

So refracting ideas seems quite appealing.

As Donna says, “diffraction patterns record the history of interaction, interference, reinforcement, difference. Diffraction is about heterogeneous history, not about originals. Unlike reflections, diffractions do not displace the same elsewhere, in more or less distorted form, thereby giving rise to industries of [story-making about origins and truths]. Rather, diffraction can be a metaphor for another kind of critical consciousness.” 

“Matter feels, converses, suffers, desires, yearns and remembers” Interview with Karen Barad  

Defraction is different and is more about exploring how the light waves work - so to start defracting ideas seems appealing also... the idea that we are not just exploring the light, but also the object that is causing defraction... The object causes an interference... that interference results in the light' natural behaviour to create something new...
check this film out to understand the concept of defraction on the National STEM Centre website.

The shadow and play workshops that I have been holding for educators has definitely being bringing me along these lines of thinking - exploring how light works has been giving me the mental practice to explore my own thinking. This is why it is so important with play workshops for educators. It is not just children that learn through play and exploration.

... the entanglement of matter and meaning calls into question this set of dualisms that places nature on one side and culture on the other. And which separates off matters of fact from matters of concern (Bruno Latour) and matters of care (Maria Puig de la Bellacasa), and shifts them off to be dealt with by what we aptly call here in the States “separate academic divisions,” whereby the division of labor is such that the natural sciences are assigned matters of fact and the humanities matters of concern, for example. It is difficult to see the diffraction patterns—the patterns of difference that make a difference—when the cordoning off of concerns into separate domains elides the resonances and dissonances that make up diffraction patterns that make the entanglements visible.

This idea that subjects should not be divided into separate entities but that we should embrace the entanglement to fully appreciate and understand. It is like how Malaguzzi described learning to be like a bowl of spaghetti, the strands of pasta all entangled - Debi Keyte-Hartland connects the spaghetti to the idea of rhizomes - which in a way is similar to how I describe learning being like a  dot to dot (just made that connection right now) - you can read her post here - Rhizomes and Reggio

For me it is so important to be open to the whole, to the new but to use the wisdom of what I already understand as my base. If we are reflecting in the sense of mirroring what we know and understand then it is going to be harder to see all the details, especially if the reflection is poor... but to refract or defract we have the opportunity to see it and underdtand it in a new way.

I am one of many that are wanting to make a change in the educational system. Maybe we need to start thinking differently - critical thinking as inspired by Turing's critical mass... an explosion of ideas that disseminate and trigger a chain reaction of change...

here is an image I use for International Fairy Tea Party... one warm summer day when the sun shone and allowed us to explore rainbows in the water. Refraction in each little drop creates a larger rainbow together... is this mwe? the idea of the individual and the group.... but that is another post...

Jag ber om ursäkt för min svenska... inte alltid lätt att översätta komplicerade idéer... länk till intervjun finns om ni vill läsa den, jag uppleva den som hyfsad komplicerad engelska där jag måste hålla fokus för att förstå, inte bara för alla nya idéer, men för hur man använder språket också (och engelska är mitt modersmål!!)

Detta inlägg reflekterar över hur vi ser på kunskap och hur vi kan lära oss kunskap och interagera med andra med målet att lära oss mer. Igår fick jag en intervju med Karen Barad att läsa, med förslaget att jag skulle uppskatta det tänkande som finns inuti den ... och det gjorde jag verkligen. Det fick min hjärna att göra kullerbyttor och vill leta orden för att beskriva hur jag tänker kring det. Eftersom ordet "reflektion" aldrig tycktes vara tillräckligt för att beskriva mina tanke-process - och ändå är det ordet som används, särskilt inom Reggio Emilia förhållningssätt - att reflektera över tänkandet, reflektera över pedagogiken och även med barnen med hjälp av speglar för att reflektera deras lek. Den första delen av intervjun som fick min hjärne att explodera är när Karen Barad började prata om kritiskt tänkande. Nyligen deltog jag i en dialog med Tom Drummond om kritiskt tänkande som slutade att vara en bloggpost där jag började dra ihop vad jag trodde jag visste och försökte undersöka vad det var som jag trodde var viktigt med kritiskt tänkande - du kan läsa posten - critical doubt

Så för mig, att plötsligt läsa ett annat sätt att se kritiskt tänkande ... koppla det till begreppet kritisk massa ... blev det super spännande ... särskilt som det verkade koppla ihop med mina tankar om att ansluta punkter ...Story of a Dot där det handlar om att sammanföra alla dessa idéer - inte nödvändigtvis på ett snyggt, organiserat sätt, men organiskt, hur en idé kan vara början på en kedjereaktion av kopplingar - en idé till en annan, till en erfarenhet och av kunskap.  

Latour föreslår att vi kan vända sig till Alan Turings uppfattning om kritisk istället för kritik (Turing 1950), där kritisk referera till begreppet kritisk massa - det vill säga när en enda neutron går in i ett kritiskt prov av kärnmaterial som producerar en förgrening kedjereaktion som exploderar med idéer. Som fysiker finner jag den här metaforen skrämmande och illvilligt. Istället bygger jag på ett förslag från Donna Haraway, vad jag föreslår, att diffraktion, att läsa diffraktivt för mönster av skillnader som skiljer sig åt. Och jag menar det inte som ett additivt begrepp i motsats till subtraktion, som jag kommer att förklara lite om. Snarare menar jag att det i det meningen att det är suggestivt, kreativt och visionärt. (det kan vara bra att läsa den på engelska ovan)

När det gäller ljus finns det också orden brytning (refraktion) och diffraktion - inte bara reflektion. När jag läste ovanstående såg jag genast en bild av mig själv som ett prisma (brytning) där ljus (kunskap) skiner igenom mig och bryter mot det för barnen att utforska. Jag vill inte bara erbjuda en version utan en möjlighet att utforska hela ljuset (och jag är också medveten om att vi som människor inte kan se ett helt spektrum med våra ögon ... att fisk ser fler färger än vi gör. .. blows my mind ... tanken att vi helt enkelt inte kan se allt som det verkligen är). Jag ser också barnet som ett prisma ... att jag kan skina ljus och barnet avslöjar en regnbåge ... inte bara min vuxna syn på barndomen, utan att jag måste ta tid att förstå alla färger, komplexitet och hur ett prisma fungerar. Jag kan också se projektet som ett prisma ... att vi lyser ljuset på projektet för att vi alla lär oss ... ger lika värde för alla färger som bryts (även om vi kanske har favoritfärger) och får möjlighet att utforska det hela - inte bara vad vi redan vet. Så brytande/refrakterande idéer verkar ganska tilltalande.

Som Donna säger, "diffraktionsmönster registrera historien om interaktion, störning, förstärkning, skillnad. Diffraktion handlar om heterogen historia, inte om original. Till skillnad från reflektioner förskjuter diffraktionerna inte detsamma på andra ställen, i mer eller mindre förvrängd form, vilket ger upphov till industrier av [berättande om ursprung och sanning]. I stället kan diffraktion vara en metafor för en annan typ av kritiskt medvetande. "

“Matter feels, converses, suffers, desires, yearns and remembers” Interview with Karen Barad  

Defraktion är annorlunda och handlar om att utforska hur ljusvågorna fungerar - så att börja bryta (defrakt - svenska språket vill använda bryta för både orden) idéer verkar tilltalande också ... tanken att vi ska inte bara utforskar ljuset, men också det föremål som orsakar defraktion ... Föremålet orsakar en störning ... den störningen resulterar i ljusets naturliga beteendet skapa något nytt ... kolla in den här filmen för att förstå begreppet defraktion på den National STEM Centre-webbplatsen. Skugg- och lek-workshops som jag har hållit för utbildare har definitivt hjälpt mig att utveckla dessa tankesätt - att undersöka hur ljus fungerar har givit mig den mentala övning att utforska mitt eget tänkande. Det är därför det är så viktigt med lek-workshops för lärare. Det är inte bara barn som lär sig genom lek och utforskning.

... ingrepp av materia och mening innebär att vi ska ifrågasätter denna uppsättning dualisms som placerar naturen på ena sidan och kulturen å den andra. Och som skiljer sig från sakfrågor från brådskande frågor (Bruno Latour) och omsorgsfrågor (Maria Puig de la Bellacasa) och skiftar dem bort för att hanteras av vad vi lämpligen kallar här i USA "separata akademiska avdelningar", varigenom arbetsfördelningen är sådan att naturvetenskapen tilldelas fakta och humanistiska ämne får frågor som till exempel berörs. Det är svårt att se diffraktionsmönstren - skillnadsmönstren som gör skillnad - när avklingning av bekymmer i separata domäner utelämna resonanser och dissonanser som utgör diffraktionsmönster som gör trassel synliga.

Denna uppfattning om att ämnen inte ska delas upp i separata enheter men att vi bör omfamna trassel för att fullt ut uppskatta och förstå. Det är som Malaguzzi beskrev att lära sig är som en skål spaghetti, en massa av trasslig pasta - Debi Keyte-Hartland förbinder spaghetti tanken med tanken på rhizomer - som hur jag beskrev lärande i Story of a Dot (gjort den anslutningen just nu) - du kan läsa hennes inlägg här - Rhizomes and Reggio För mig är det så viktigt att vara öppen för det hela, till det nya, men att använda visdom som jag redan förstår, som min bas. Om vi ​​reflekterar i den meningen att vi speglar vad vi vet och förstår, kommer det att bli svårare att se alla detaljer, speciellt om reflektionen är av dålig kvalitet ... men att bryta (refraktion) eller avböjas (defraktion) har vi möjlighet att se det på ett nytt sätt. Jag är en, av många, som vill göra en förändring i utbildningssystemet. Kanske måste vi börja tänka annorlunda - kritiskt tänkande som inspirerat av Turings kritiska massa ... en explosion av idéer som sprider och utlöser en kedjereaktion av förändring ...