The aim for Gästrike Water Authority was to learn more about how children learn about water issues, as well as trying to design ways to disseminate water knowledge - to the group and also eventually to others as well.
I was brought on board due to my work with children philosophically and also democratically - to not just create a veneer where adults gave children the impression they were contributing, but to create a genuine space where the children have a real impact. You can read about how the board started - here.
Yesterday was our last meeting before the summer, and we wanted to find out whether or not we had achieved this goal of empowering the children - so our dialogue focussed on their thoughts about the board, was it as they expected, had it impacted their daily lives in any way and also how could we improve it.
In the last 7 months we have met once a month - we have had dialogues and also explored water with aesthetically and with experiments, we have also done a field trip to Uppsala where they have an exhibition about water and sustainability and we went there as "experts" to analyse how effective it was a communicating water/sustainability to children.
When the group started they were aged 8-12, they are now aged 9-13.
Of the ten children nine of them said that participating in the Board of Children had been better than they thought it would be, one of them said it was as they expected. The reason all gave for it being better was that it was not just talking it was also hands on... we then went more into what this "just taking" meant, as one of the children piped up.. "but this kind of talking is fun" (as we have been using a philosophy with children approach).
They made the point that in school they are being talked at - while with the board of children we all talk as equals. They also pointed out that at the Board of Children there has been space to deviate off topic and explore together... funnily enough this is something that I have struggled with, and Patricia (the other leader with Gästrike Vatten) and I have talked about this a lot... do we always keep on topic, how much do we deviate - how much is wasting time and how much is creating that community we need for learning.
I think that the fact we only meet for 2.5 hours a month means we need to create space for the children to connect with each other and not just delve deep into water issues. That through laughter (another point the children raised was important, because we laugh a lot together at the board of children) we are creating trust - through that trust we are creating the space to dare to share ideas and knowledge with each other.
This brings me to another point worth reflecting on... Patricia wondered why none of the children mentioned friends and making new friends as being a part of the process... and I think it is, that although we have created a safe space for the children to express ideas, that adults tend to have a different interpretation of what friendship in childhood is than the children in the middle of that childhood experience.
My son gets infuriated with his teachers that keep on about his friends in school... his point being, they are not my friends, I can't even remember the names of most people in my class, and there are some of them who I really don't like because they are just mean and rude to me and others... why would I call these people my friends? I know who my friends are.
And I think this is the same for the group... they have not yet got to friendship status yet... maybe if we met fora few hours every week then friendships would have formed, but just once a month maybe takes more time for friendships to blossom - especially when we have the age span that we do. The children are certainly friendly with each other... and yes I can see that friendships are forming - especially after spending a day together in Uppsala. This made me think that maybe we need to do a full day meeting earlier if a new board was to ever be formed... to help trust form even quicker... and as the children thought that even more experiments would be a good way to improve the Board of Children then maybe a workshop day of testing experiments would be optimal? When I asked them about how would more experiments help them the answer was, well we would know what works and what doesn't, it would give us an idea of what would work in a classroom with lots of children and what would need small groups... the competence of children.
Back to the friendship idea... the oldest child pointed out that what had surprised her was the fact that it was fun to be with "small kids" (småbarn... usually a word used for preschoolers in Sweden... a word I, personally, avoid because it is more loaded than saying "younger children").
Before the board was formed we toyed with the idea of what sort of age span there would be and how this would impact the group - and the fact that the oldest child has been given the chance to appreciate the competence of the younger children feels like a real win for us as adults, as this was something that we wanted.
if children are to be empowered... they need to see their own power, and not that age impacts power.
I always struggle with my power... as an adult I come to a group of children with more power... and school children are very used to situations in school where they sit and receive the "wisdom" of their elders - ie they are told what and how to learn.
This means that part of my process with the children is to unschool them. And this means exerting my adult power to ensure that this happens - in a way it is a kind of scaffolding. I see them as competent learners... this was also something they commented on themselves yesterday, that they learn from each other, that they all have different knowledge that they can share and expand their own thinking. My scaffolding has been the process of empowerment - firstly to encourage them to talk and share ideas, in the idea that there needs to be space for all the children to share their thinking (ie a democratic approach) and bit by bit I can take down that scaffolding and they will be able to manage the dialogues, idea explorations and decision making on their own. With the group having different ages this means my scaffolding seems to go up and down - sometimes the older children have the energy to take responsibility to keep it developmentally appropriate for the younger ones... and at other times they do not, and I assume the responsibility, and let their inner younger child shine and play. It means I have to be constantly aware of the balance and try to be responsive to their needs as individuals and group - and this has at times meant challenging their thinking, especially when at times some asked questions, not to find out a myriad of possible answers but with the intention of hearing a specific answer and would not let it go until that answer was heard. For me this is typical school approach to learning... but in this forum we wanted something different for the children and it feels like they have appreciated that.
All of the children have evolved in how much they participate and listen, in how they articulate ideas and also how they appreciate there can be several perspectives.
It has been interesting to hear their opinions - and how we can move forward after the summer. It will give Patricia and myself more food for thought in how to develop this board of children in its final few months... with the hope that it might continue in some form in the future.
this is a link to a film, in Swedish, from out first meeting
and under is another short film of the day in Uppsala...
I oktober förra året startade jag ett projekt tillsammans med Gästrike Vatten där en grupp barn bildade ett "barnstyrelse". Gästrike Vattens syfte med en barnstyrelse var att lära sig mer om hur barn lär sig om vattenfrågor samt att försöka utforma olika sätt att sprida vattenkännedom - till gruppen och även så småningom till andra. Jag blev en del av detta projekt på grund av mitt arbete med filosofi med barn och också demokratiska klassrum - för att inte bara skapa en fasad där vuxna gav barnen det intryck att dom bidra, men för att skapa ett genuint utrymme där barnen har en verklig inverkan. Du kan läsa om hur styrelsen började - här. Igår var vårt sista möte före sommaren och vi ville ta reda på om vi hade uppnått målet om att ge barnen möjlighet att uttrycka sig och ha inverkan - så vår dialog inriktad på barnens tankar om styrelsen, var det som de förväntade sig, om det hade påverkat deras dagliga liv på något sätt och också hur kan vi förbättra barnstyrelsen Under de senaste 7 månaderna har vi träffats en gång i månaden - vi ha haft dialoger och även utforskat vatten estetiskt och med experiment, vi har också gjort ett utflykt till Uppsala där dom har en utställning om vatten och hållbarhet och vi åkte dit som " experter" för att analysera hur effektivt det var att berätta om vatten/hållbarhet för barn.
När gruppen började var de 8-12 år, de är nu i åldern 9-13 år. Av de tio barnen sade nio av dem att deltagande i barnstyrelsen hade varit bättre än de trodde det skulle vara, en av dem sa att det var som de förväntade sig. Anledningen till att alla tyckte att det var bättre var att vi inte bara pratade men att det var hands-on ... vi diskuterade vad "endast prata" menade och då en av barnen berättade .. "men den här typen av prata är kul" (vi har använt en filosofi med barns tillvägagångssätt). De poängterade att de i skolan pratas på - medan vi tillsammans på barnstyrelsen pratar med. De påpekade också att i barnstyrelse har det varit utrymme att avvika från ämnet och prata tillsammans ... konstigt nog är det något jag har kämpat med, och Patricia (den andra ledaren med Gästrike Vatten) och jag har pratat om det här mycket ... ska vi håller till ämnet, hur mycket ska vi avvika - hur mycket tid slösa vi och hur mycket av detta hjälpa till att skapa en gemenskap som behövs för att lära oss.
Jag tror att det faktum vi bara träffar i 2,5 timmar i månaden innebär att vi behöver skapa utrymme för att barnen ska ansluta sig till varandra och inte bara dyka djupt i vattenproblem. Att genom skratt (en annan punkt som barnen tyckte var viktig, eftersom vi skrattar mycket tillsammans i barnstyrelsen) skapar vi förtroende - genom den förtroendet skapar vi utrymmet att våga dela med sig av idéer och kunskaper med varandra. Detta leder mig till en annan punkt som är värt att reflektera över ... Patricia undrade varför ingen av barnen nämnde vänskap som en del av processen ... och jag tror att även om vi har skapat ett tryggt utrymme för barnen att uttrycka idéer, att vi vuxna tenderar att ha en annan tolkning av vad vänskap är inom barndomen än barnen som finns i själva barndomen. Min son blir rasande med sina lärare som fortsätter prata om sina "vänner" i skolan ... Hans poäng är att "de inte är mina vänner, jag kan inte ens komma ihåg namnen på de flesta i min klass och det finns några av dem som jag gillar verkligen inte för att de bara är elaka och oförskämda mot mig och andra ... varför skulle jag kalla dessa människor mina vänner? Jag vet vem mina vänner är." Och jag tror att det här är detsamma för gruppen ... de har ännu inte fått vänskapsstatus än ... kanske om vi träffade några timmar varje vecka hade vänskap skulle bildats, men endast en gång i månaden kanske tar mer tid för vänskap att blomma - speciellt när vi har åldersskillnad som vi gör. Barnen är verkligen vänliga med varandra ... och ja jag kan se att vänskapen bildar - speciellt efter att ha tillbringat en hel dag tillsammans i Uppsala. Det här fick mig att tro att vi kanske behöver göra en heldagsmöte tidigare om en ny styrelse någonsin skulle formas ... för att hjälpa tillit forma ännu snabbare ... och eftersom barnen trodde att ännu fler experiment skulle vara ett bra sätt för att förbättra barnstyrelsen är kanske en workshop-dag med experiment en bra idé? När jag frågade dem om hur skulle fler experiment hjälpa dem var svaret, "vi skulle veta vad som fungerar och vad som inte gör det, det skulle ge oss en uppfattning om vad som skulle fungera i ett klassrum med massor av barn och vad skulle behöva små grupper" ... snacka om barnens kompetens. Tillbaka till vänskapsidén ... påpekade det äldsta barnet att det som hade förvånat henne var det faktum att det var kul att vara med "små barn" (ett ord jag, personligen, undviker eftersom det är mer laddat än att säga "yngre barn"). Innan styrelsen bildades lekte vi med idén om vilken typ av åldersskillnad det skulle finnas och hur det skulle påverka gruppen - och det faktum att det äldsta barnet har fått chansen att uppskatta de yngre barnens kompetens känns bra för oss som vuxna, eftersom det var något vi har eftersträvt. Om barn ska ha befogenhet ... behöver de se sin egen makt, och inte att åldern påverkar makt. Jag kämpar alltid med min makt ... Som vuxen kommer jag till en grupp barn med mer makt ... och skolbarn är mycket vana vid situationer i skolan där de sitter och tar emot sina "äldres visdom" - det vill säga de får veta vad och hur man lär sig. Det innebär att en del av min process med barnen är att "unschool" dom. Och det betyder att jag utövar min vuxna makt för att se till att det här händer - det är en slags ställning (scaffolding). Jag ser dom som kompetenta elever (learners... don't like that I cannot find a good word in Swedish for this)... det var också något de kommenterade sig själva igår, att de lär sig av varandra, att de alla har olika kunskaper som dom kan dela och utöka sitt eget tänkande. Min ställning/scaffolding har varit en "empowerment"(bemyndigande is how it wants to translate that right now) process - för det första att uppmuntra dom att prata och dela idéer, samt tanken att det måste finnas utrymme för att alla barn ska kunna dela sitt tänkande (det vill säga ett demokratiskt förhållningssätt) och ibland kan jag ta ner den ställningen/scaffolding och dom hantera sina egna dialoger, idéutforskningar och beslutsfattande på egen hand. Med en grupp som har olika åldrar innebär det att min byggnadsställning/scaffolding verkar gå upp och ner - ibland har de äldre barnen energi att ta ansvar för att hålla det utvecklingsmässigt lämpligt för de yngre ... och andra gånger gör de inte, och jag antar ansvaret och låt barnets "inre yngre barn" skina och leka. Det betyder att jag måste vara ständigt medveten om balansen och vara lyhörd på deras behov som individer och grupp - och det har ibland inneburit att jag utmanar deras tänkande, i synnerhet när det ibland är kring frågor som ställs inte får att ta reda på en mängd möjliga svar men med avsikt att höra ett specifikt svar och inte låta det gå förrän det svaret hördes. För mig är detta en typisk skolförhållningssätt till lärande ... men i detta forum ville vi ha något annat för barnen och det känns som om de har uppskattat det. Alla barn har utvecklats i hur mycket de deltar och lyssnar, i hur de formulerar idéer samt hur de uppskattar att det kan finnas flera perspektiv. Det har varit intressant att höra deras åsikter - och hur vi kan gå vidare efter sommaren. Det kommer att ge Patricia och jag själv mer att fundera på hur man utvecklar denna styrelse för barn under sina sista månader ... med hopp om att det kan fortsätta i någon form i framtiden.
No comments:
Post a Comment